När Nicke Andersson med manskap ger ut live-dubbeln ”Anywhere loud” så är det på många vis den ultimata retropassningen, som om en explosiv fotboll kickats genom tiden. Eller som om ett avlägset eko från Budokan ’77 eller Cobo Hall ’75 fångats upp av en rullbandare, drygt 40 år senare.

”Livedubbel” är det lika älskade som hånade formatet som definierar 70-talets rockgiganter, och förr eller senare hade vi nog alla kunnat räkna ut att ISE skulle ge sig på något sådant. Det ingår i deras DNA och var kanske rentav förutbestämt långt innan gruppen släppte sin självbetitlade debut 2010. Nu är vi inne på bandets åttonde år. Fem studioskivor och en myriad specialreleaser, singelutgåvor, covers och udda B-sidor har det blivit – i sann Nicke-anda. Dax att sammanfatta produktionen i det format som gruppen främst gjort sig ett namn: LIVE!

Att det här rör sig om ett retrodoftande projekt som syftar till att skriva in ISE bland idolerna från 70-talet råder det inget tvivel om. Det understryks exempelvis av att gruppen framträdde som coverbandet Cold Ethyl och inte ISE på releasepartyt för plattan på Bar Brooklyn, Stockholm i onsdags. Ett pärlband rock-covers, som alla återfinns på klassiska liveplattor, radades upp som en hyllning till hjältarna från förr för att fira albumsläppet.

På samma vis är Anywhere Loud full med ljudmässiga referenser till såväl Kiss, Ramones och Deep Purple. Jag kommer inte gå in på att recensera var och en av de 23 låtarna som utgör plattan, men generellt sett kan sägas att ljudbilden andas väldigt mycket Kiss Alive! Jag vet inte om det är ett medvetet drag, eller en slump – men när man lyssnar i lurar så upplevs det som att stå mitt på scenen tillsammans med bandet och inte i publiken. Gitarrerna är snyggt panorerade och tycks komma snett bakifrån, samtidigt som trummor och bas ger en skön skjuts i ryggen. Det där är signifikant för Kiss första liveplatta och även för Anywhere Loud. Två saker avviker dock kraftigt från nämnda föregångare. 1) Anywhere Loud är sannolikt en riktig liveplatta i betydligt längre utsträckning än Kiss studiomodifierade mästerverk, och 2) Imperial State Electric spelar skjortan av sina idoler och platsar rent tekniskt snarare i Deep Purples eller Thin Lizzys fack. Energin är dock hämtad från Ramones. Det snärtar och stänker om varenda ackord och trumslag.

Anywhere Loud har den där storslagna ljudbilden man vill ha på en liveplatta, och det ekar verkligen av arena – även om jag misstänker att inspelningen har skett på betydligt mindre ställen. Den extra dimensionen som liveljudets smuts och riv tillför gynnar Nickes ”Beatles:esqua” låtar mest. Ska jag invända mot något hos Imperial State Electric är det att många av pop-pärlorna och semiballaderna är lite snälla eller karaktärslösa i studioversion. I likhet med klassikerna från Kiss Dressed to Kill så mår dessa låtar bättre av att ha klätts upp i liveskrud och ställts ut på scenen för allmänt härj och beskådan. Det blir farligare, vassare – och slutresultatet är ett stycke extremt röjig och välspelad rock and roll som frodas på vinylens A, B, C och D-sidor.

På Anywhere Loud bevisar Imperial State Electric att dom inte bara tagit examen, gruppen har överträffat många av sina lärare. Fick jag önska mig ännu en likhet med med Kiss Alive! så vore det att Anywhere Loud skulle ha lika stor sprängkraft för ISE, som Alive! hade för Kiss. Som om någon dragit i spaken på en slotmachine, och dom röda bären äntligen radade upp sig.

 

7 Shares

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv