Regnig söndag… så jag tog mig tid att se om – i mitt tycke – mästerverket ”All dolled up”. Dokumentären om glamm-punk-pionjärerna NY Dolls.

[IMDB: This feature length documentary captures the band during early performances in New York at Kenny’s Castaways and Max’s Kansas City, then follows the Dolls on their tour of the west coast, including footage from the Whisky A Go Go, the Real Don Steele Show, Rodney Bingenheimer’s E Club and much more. Intercut with revealing interviews, backstage banter and late night debauchery, this is THE definitive document of the New York Dolls.]

Men givetvis är den här filmen så mycket mer än en platt dokumentär i mängden. Den släpptes 2005 och bygger på 40 timmar filmat material från gruppens tidiga karriär. Filmaren Bob Gruen följde med bandets innersta krets, med kameran i högsta hugg – och dokumenterade ett ungt gäng NY-grabbar som inte ännu hade förstörts av cynismer, alkohol och heroin. Av någon anledning fick det där härligt gryniga, svartvita materialet sedan ligga obearbetat på ett lager i 35 år, innan Gruen beslutade sig för att klippa ihop något vettigt utav det.

Det som är så slående med den här filmen är att det bokstavligt talat är en tidsresa. Många andra rock-dokumentärer är ju ett lapptäcke av gamla, mer eller mindre kända klipp, från otaliga källor – och ofta tillrättalagda av bandmedlemmarna själva, för att ge deras ”sanning”. Ofta syftar dessa dokumentärer till att blåsa upp myten om banden i fråga – och ger en glamourös och populär bild som kanske inte alltid motsvarar verkligheten. All dolled up är raka motsatsen – det är helt enkelt råmaterial, från en kamera, nära bandet. Filmen har redigerats med fingertoppskänsla till knappa två timmar med äkta ”fly on the wall-feeling”. Vi får oscensurerat, oförvandskat, och ärligt ta del av grabbarnas tillvaro – och ges dessutom en liten inblick i den alternativa, spirande och glittriga rockscenen som växte fram i 70-talets NEW YORK. Det var en inspirerande plats som blev grogrund åt giganter som KISS, och en uppsjö andra band, som tids nog sprang förbi de lokala superstjärnorna i Dolls – och erövrade världen.

”All dolled up” visar ett ungt band, med gemensamma drömmar – glamourösa, kaxiga och snygga bortom all jämförelse – med en vacker ungdomlig övertro på sin egen förmåga och talang. Filmen är skönt befriad från unken nostalgi, den är bara ett rakt dokument – utan pekpinnar. Det är också filmens skildring av det okomplicerade och naiva som gör den snudd på outhärdligt stark, periodvis. Men för att hitta den nerven krävs en del av dig som tittare. Du måste själv finna djupet i filmen – det förutsätter att man stannar upp och reflekterar över att nästan alla dom där coola, glittrande killarna bara några år senare förlorade kampen mot drogerna. Det kräver att man inser att fler än hälften av Dollsen gick bort, allt för unga. Och då träffar filmen med full kraft i bröstet, man förstår storheten i ”All dolled up”, och blir berörd. På riktigt.

Fotnot: kolla in min favoritscen i filmen – från The Dolls Helloween-party på klassiska hotellet Waldorf Astoria. Det är en kaotisk smältdegel av udda karaktärer – och i en mycket kort sekvens skymtar en ung ACE FREHLEY förbi; passande nog uppsminkad som the Spaceman himself. Riktigt coolt. Man önskar att man hade varit där.

/Filip

0 Shares

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv