Är mycket konfunderad just nu. Kiss, Monster, har ikväll varit tillgänglig för oss inbitna fans – som fått en förhandslyssning. Fortfarande ligger 30sekunders-mp3:or ute på lite olika sighter. Googla på egen risk… Plattan har ju nämligen, lite väl hoppingivande, utlovas vara en ”Destroyer meets Revenge” eller ”Sonic Boom on steroids”. Men, gott folk, jag har hört den. Och jag är väldigt förvirrad. Allt för många spår sorterar nämligen i samma stelbenta kategori som Genes tristaste 80-tals-dravvel, och man påminns om låtar som ”On the eighth day god created rock and roll” och liknande. Andra låtar känns som bortkastade demos, som inte platsade på Lick it up-skivan. Och mitt ibland dessa tröga, melodiklena spår så dyker det då och då upp låtar som drar åt ett närmast barnsligt, överdrivet melodiöst håll – med tra-la-la-refränger som nästan hade kunnat vara Hits for Kidz. Det spretar å lever jävel och krockar i öronen. Monster har på det hela taget väldigt lite vintagefeeling, och innehåller väldigt få classic rock-dängor. Arvet från 70-talet är nedtonat. Men samtidigt känns skivan inte särskillt modern i ljudbilden. Vem har mixat? Det är inte alls så Creatures of the night-maffigt som jag hoppades på. Efter en första lyssning vill jag snarare likna den vid ”Psycho circus meets Asylum” eller nåt. Förvånande är också att den inte är särskillt tung. Ingenstans känns den mörk, eller elak – som exempelvis Revenge.

På uppsidan kan nämnas att den gode Gene briljerar då och då, är skivans starkast lysande stjärna – och levererar skön humor i texterna och därtill bra sånginsatser. Som i plattans roligaste spår – rockbagatellen ”All for the love of rock and roll”. Där hittar han tillbaks till sina Rock and Roll over-kvaliteer, och det är ju välkommet. Paul Stanley däremot underpresterar illa som vokalist, och håller väl ungefär samma knarriga register som på Sonic Boom, fast något sämre. Men jag saknar främst hans kvaliteer som låtskrivare. VAR är hookarna? Var är dom medryckande melodierna…? Jag är dessutom mycket förvånad över sounde som Paul, i egenskap av producent, har fångat. Ingenting på Monster utmanar. Och mycket av materialet låter faktiskt som om det hämtats från Kiss mest uttråkade 80tals-era. Det hade jag inte förväntat mig.

Men som sagt – en lyssning har jag fått, inte mer. Jag hoppas att Monster skall växa radikalt med tiden. Men just nu är jag mest förvirrad, helt ärligt. Singeln Hell or Hallelujah byggde ju upp rejäla förväntningar. Nästan FÖR stora förhoppningar. Men väldigt få andra spår på plattan har något gemensamt med den formidabla dängan. Jag hade ju hoppats att den skulle vara tongivande för hela plattan. Men tji fick jag.

0 Shares

One Response to Monster – jag har hört alla 13 låtarna!

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv