Den 24 november, är det exakt 20 år sedan som Freddie Mercury gick bort. 1991 var Aids, ihop med stundande finanskriser, på allas läppar och i allas mardrömmar. Mercury, som var en av de mest LEVANDE och kända karaktärerna från 70- och 80-talens glittriga arena-rock-era, var plötsligt död. Och ihop med honom dog det glada och bekymmerfria 80-talet och mänskligheten skickades, med katapult, handlöst in i det osäkra och främmande 90-talet. Dessutom cementerade Mercurys död mänsklighetens kollektiva rädsla för den globala Aids-epedemin. Rädslan fick en galjonsfigur. Om rockguden Mercury kan dö, vem går då säker, liksom? Hyllningskoncerterna avlöste varandra, liksom galorna med insamlingar till Aidsforskningen. Idag är det 20 år sedan, och precis som då är jag säker på att all etablead nöjes- och musikpress kommer att skriva spaltmeter om Freddie Mercury. Legenden. Sångaren. Frontmannen. Och visst är han värd att hyllas! Det finns nog ingen med någorlunda koll på musik som inte skulle nämna Mercury på en lista över tidernas 10 bästa frontmän och sångare. Han var ett unikum. En av den här världens allra mest säregna och strålande skapelser.

Men stora män kastar också stora skuggor…

För vem minns väl idag att det på Bellevue Hospital, NYC, på exakt samma dag, avled en annan gudabenådad musiker – och tillika godhjärtad människa? Hans namn var Eric Carr, den mullrande åskan som gett Kiss en spark i röven under hela 80-talet. Han dog av en serie hjärnblödningar, till följd av hans svåra cancer och den tuffa medicinska behandlingen han genomgick i samband med detta. Redan 1991 var hans död någonting som liksom skedde i det fördolda. När Rolling Stone Magazine dedikerade hela sitt decembernummer till Mercurys ära, skrev dom inte ens en liten notis för att hylla Eric. Må så vara att Kiss förde en tynande tillvaro, och popularitetsmässigt var långt mindre än Queen vid den här tidpunkten. Och givetvis var Freddie på alla vis en större stjärna än vad Eric Carr någonsin aspirerade till att bli. Men att en samlad presskår totalignorerade bortgången av en av 80-talets mest inspirerande trummisar ser jag, än idag, som ett av de största mediala sveken i musikjournalistikens historia. Och jag är rädd att vi idag, 20 år senare, vaknar upp till samma verklighet: Kultursnobbar, prettojournalister och finrums-tyckare som fortsätter att förneka Kiss, och Kiss betydelse i rockhistorien. Det där är precis samma typ av människor som konsekvent vägrar att välja in Kiss i the Rock and Roll hall of fame. Och det är precis samma trångsynta människor som sågat varje Kiss-skiva vid fotknölarna – även när dom levererat uppenbara mästerverk såsom Destroyer eller Alive.
Eller Creatures of the Night.
Underbara, fantastiska Creatures of the Night – skivan där Eric Carr 1982 ÄNTLIGEN fick komma till sin rätt efter några år under vilka Kiss gjort desillusionerade utflykter med skitskivor såsom Unmasked och The Elder.

Det sägs att Paul och Gene 1974, i Kiss vagga, ville ha tag på en Bonham-liknande trummis, som dessutom var lättstyrd och medgörlig. Killen som hamnade i bandet – Peter Criss – anställdes utan att ens provspela. Och kanske var det så att dom köpte grisen i säcken (även om vi Kissfans alltid kommer älska Peter Criss)? Det dom fick var nämligen en kille med unikt, jazzigt sound, hett temperament och vissa samarbetssvårigheter. För att inte tala om drogerna. Och det var först när Peter lämnade bandet i början av 80-talet som dom hittade den typ av trummis som dom sökt efter från första början – Eric Carr. Carr var teknisk, hårdslående, effektiv och smakfull som trummis, och dessutom – på alla vis – en vänlig, livsglad och tillmötesgående människa. Dessvärre ramlade han huvudstupa in i ett Kiss som var desillusionerat, på ruinens brant, och ute och cyklade rent kreativt. 80 och 81 kan knappast ses som minnesvärda milstolpar i bandets karriär. Slutet verkade nära när skrattretande konceptalbumet The Elder nådde skivhyllorna (och därefter REA-backarna) 1981.

Men 1982 dundrade The New Wave of British heavy metal fram över jordklotet som en befriande, mullrande rock-orgasm. Och någonstans i ego-ruset insåg väl Paul och Gene att det var dags att hoppa på tåget, och ta Kiss in i den nya tiden. Och resultatet blev Creatures of The Night – det tyngsta som gruppen dittills producerat, full med storskalig hårdrock som frodades med Eric Carr vid spakarna. Vad hade exempelvis I still love you och titelspåret varit utan foxens übermäktiga hammrande? Och även om Creatures just då inte blev någon megasuccé så har den under åren fått välförtjänt status som ett av de främsta Kiss-albumen, och tillika skivan som räddade gruppen från undergång. Och detta mycket tack vare Erics insatser.

Många Kissfans bortser från 80-talet – den osminkade eran då Kiss blev ett mainstreamband i mängden. Men det går inte att blunda för låtsnickrandet, och de instrumenala insatserna på några av spåren från detta decennium. Vill man höra Eric Carr i sitt esse föreslår jag, i urval: Hela Creatures of the Night, A million to one (Lick it up), Thrills in the night (Animalize) och Nowhere to run (Killers). Rekommenderar också att man kollar in spelningen inför 200.000 pers på Maracana Stadium i Rio 1983 (finns på Kissology 2) – en av gruppens sista gig i smink fram till återföreningen 96. Det är för dessa nämnda insatser som jag minns Eric Carr och inser att han var en drivande kraft, som bidrog till att hålla Kiss levande och rockande i 10 års tid.

I otaliga klipp, intervjuer och skildringar från Erics karriär framkommer också den ständiga bilden av en man som älskade att lira trummor, och som älskade sina fans. Han var helt uppenbart en konstnärssjäl och multitalang med gott hjärta. Och även om det talats mycket om att han då- och då hade interna sammandrabbningar med främst Paul Stanley så var han, gentemot sina supportrar, vänner och fans alltid en frisk fläkt, med humor, engagemang och värme.

En av Erics sisa insatser för Kiss var musikvideoinspelningen för God gave Rock and Roll to you II som skedde, mot läkarnas inrådan, bara några dagar innan Eric gick bort. Videon visar en svartklädd och smal – men i övrigt högst vital och energisk – Eric som gör det han gjorde bäst – lirade trummor!

Så, på min inrådan – i stormen av Mercuryhyllningar – ta Er också tid att ägna några tankar åt Foxen; Eric Carr.

Fotnot: All cred till Sweden Rock Magazine –  blev faktiskt rörd när jag såg att dom valt att hylla Eric Carr i senaste nummret. En fin gest, tycker jag.

0 Shares

10 Responses to Eric Carr – RIP 24/11-1991

Lämna ett svar

Din e-postadress kommer inte publiceras. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv