Funderade ett slag över vad äkta rock and roll egentligen innebär. Och då menar jag inte ”rock and roll” i bemärkelsen ‘populärmusik’, utan som livsstil och fenomen. Och det finns givetvis hur många definitioner som helst på detta. Men ett ord fastnade dock i mig, när jag satt och funderade: presens. Presens i avseendet ”nutid”. Dvs. något som lever, händer och existerar här och nu. Rock and roll skulle i detta kontext kunna betyda ”rätten att leva/njuta/röja/etc här och nu” – vilket ju är precis vad man gör när man går på en rockkonsert, exempelvis. Adderar man också fler perspektiv, så som att i presens existerar inget ”futurum” så kan man utöka definitionen av Rock and Roll till nåt i stil med ”Live for today, don’t worry about tomorrow”. Det låter banalt. Men det är precis den strofen som skildrar tillvaron som vi, slavar under rock and rollen, lever i. Rock and roll är varje öl man dricker, utan att oroa sig för bakfyllan. Rock and roll är alla splithopp, utan oro för utslitna leder. Rock and roll är alla vrål, utan oro för knottror på stämbanden. Och framför allt är rock and roll att utlämna sig, här och nu – blotta sig för världen, och samtidigt konsumera maximal njutning – utan att oroa sig för fadd eftersmak när spotlightens sötma slocknar. Rock and roll är att ta nästa språng i mörkret, även om man inte har några garantier för att man landar på stadig mark. Rock and roll är mod, och samtidigt förvägran av ansvar. Rock and roll är äventyrslust, och samtidigt rädsla för att tyna bort. Det är en livsstil, en kraft och en ylande vargflock. Och – framför allt – Presens. Här och nu.

Det är också exakt vad The Gloria Story handlar om.

För något år sedan fick jag hjärtat slitet ur kroppen när min dåvarande tjej lämnade mig på ett ovanligt fult vis. Ja, vad gör man? Hänfaller till någonslags weekend-rockstar-tillvaro, där gitarrer, brudar och olika klubbar på avlägsna platser i landet får en central roll i livet. Inte så dumt, har det visat sig i efterhand.

Men under en period var man ju då både nere, desillusionerad och tyngd av saknad.

Det var under denna sorgeperiod som jag blev uppvaktad av en ovanligt vacker tjej från Amnesty. Hon kom fram till mig på Centralen i Stockholm, där jag gick med tyngda bakis-steg mot otydliga mål. Det har ju alltid varit en mystisk sida i min personlighet att ett sött ansikte, och en vänlig röst tillfälligt kan lyfta mig ur den djupaste av svackor. Där stod jag med mitt sköra hjärta, och flackande blick och lät hennes ord om hjälpaktioner i främmande länder flyga som vita duvor rakt in i min själ. Min själ måste ju ha varit porös och receptiv som en tvättsvamp just då, för när jag mötte hennes blick förstod jag att det var MEDLEM I AMNESTY jag skulle bli, för att göra en positiv skillnad i världen! Amnesty skulle ge mig en sund funktion i tillvaron igen! Och plötsligt stod jag där och fyllde i min medlemsansökan… Det var bara det att jag plötsligt kom på att jag veckan innan (detta också för att dämpa ensamheten och ångesten) precis hade tecknat upp mig på nåt slags digital-TV-paket från Com Hem. Dessutom hade jag beställt en svindyr, ny gitarr, med avbetalningsplan på någon tusenlapp i månaden… Så där står jag, med penna i hand och med en änglalik Amnestyambassadör framför mig, fyller i papper, och inser att JAG HAR INTE RÅD att supporta Amnesty just nu…

Missförstå mig inte. Jag är ingen ond människa. Jag tycker att Amnesty gör en väldigt fin sak här i världen. Och vanligtvis är jag dessutom ärlig. Men jag kunde helt enkelt inte förmå mig att säga till henne som det var: ”Sorry tjejen, jag har inte råd, kom jag precis på”. Jag hade redan visat allt för mycket intresse för hennes cause (och för henne). Och dessutom var jag redan halvvägs igenom den där blanketten… Såhär i efterhand skyller jag på att jag var tillfälligt förvirrad efter det där med min kraschade relation. Men det jag gjorde för att ta mig ur situationen var helt enkelt att smyga in en del medvetna FEL i blanketten. Några siffror fel i mitt kontonummer och personnummer, exempelvis. Sen skrev jag under med en autograf, som inte ens påminner om den jag brukar sätta på bindande kontrakt, och överlämnade blanketten till henne. Hon svarade med ett varmt leende och gav mig en värmande kram. När vi lämnade varandra så hade jag en djup känsla i själen av att ”detta kommer jag att brinna i helvettet för”.

Hur slutar då storyn? Jo, what goes around, comes around. Det jag missade när jag stod där och förvandskade konto- och personnummer var nämligen att dessutom ange FEL telefonnummer. Det tog nämligen bara någon vecka innan jag mottog ett samtal ifrån samma änglalika tjej. Vad ville då hon? Jo, hon undrade bara om det blivit något fel på min blankett, eftersom hon inte riktigt fick mina siffror att fungera i deras dator. En vuxen man vet när han har förlorat. En vuxen man vet när det är dags att krypa till korset. Så också jag. Jag tänkte på den vackra Amnestytjejen, som jag lurat. Jag tänkte på hennes höga moral, och varma framtoning. Och sen bekände jag. Och levererade rätt siffror.

Jag är numera en något fattigare rockstjärna, med något högre chans att ta mig igenom den beryktade pärleporten.

Amen

Our thoughts and prayers are with our friends in Norway devastated by the horrible acts of terror.

Words can’t ever express the sadness and loss, the cruelty and the violence.

 

IMAGINE

Imagine there’s no Heaven
It’s easy if you try
No hell below us
Above us only sky
Imagine all the people
Living for today

Imagine there’s no countries
It isn’t hard to do
Nothing to kill or die for
And no religion too
Imagine all the people
Living life in peace

You may say that I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will be as one

Imagine no possessions
I wonder if you can
No need for greed or hunger
A brotherhood of man
Imagine all the people
Sharing all the world

You may say that I’m a dreamer
But I’m not the only one
I hope someday you’ll join us
And the world will live as one

Såg precis ett klipp på gubbarna i Kiss som, tro det eller ej, fortfarande kuskar runt på vägarna och drar massiv publik varhelst dom lirar. Att populariteten aldrig verkar dala beror sannolikt på en kombination av gamla, hängivna fans OCH att Kiss fortfarande levererar – och just därför har dom nått en ny generation supporters. Konceptet håller, helt enkelt. I vinter kommer dessutom uppföljaren till Sonic Boom – en ny skiva som ger bandet en orsak att ge sig ut på vägarna 2012. Vågar man gissa på att vi står där på Stadion och diggar igen, nästa sommar? Gärna för mig!

Det jag då INTE gillar är den politiska propaganda som sprids på den pågående USA-turnén. Det finns givetvis inget ont i att älska sitt land, och då och då hetsa den amerikanska publiken till klassiska ”USA, USA, USA!” rop. Men Paul Stanley har tagit det där till en helt ny, osmaklig nivå. Det hålls långa monologer om kriget i Irak. Krigsveteraner kommer upp på scenen och gör honnör. Man läser trohet till den amerikanska fanan, och utrycker en hel massa andra übernationalistiska, republikanska åsikter. Återigen – inget ont i det, egentligen, även om det är en smula patetiskt. Men det som stör mig är att rock and roll och politik mixar jävligt dåligt. Här har vi ett band som byggt sin ursprungliga popularitet på pojkrumsfantasier, serietidningsestetik, en rejäl nypa S&M, sånger om analsex, demoniska ritualer med eld och blod – och, framför allt, en av de mest underhållande scenshowerna världen någonsin skådat. För mig är allt det där också precis vad Kiss ska vara. Jag saknar den gamla attityden där det gapades ”how tha fuuuck are ya! Do you like to get hiiiiigh?!?!” Rebeller och provokatörer, liksom. Nu är det precis som om bandet istället vill plocka poäng hos den amerikanska högern, och på något lekfullt vis bli accepterade bland den amerikanska medelklassen som familjeunderhållning. Ungefär som wrestling, typ – där dom största hjältarna alltid vevar med den amerikanska fanan för att plocka billiga poäng.

Jag har älskat USA varje gång jag besökt detta möjligheternas land. Trots orättvisorna, och det tvivelaktiga världspolis-agerandet så är det också ett land där drömmar kan förverkligas. Utbudet är obegränsat och människorna är öppna, glada och ganska okomplicerade. Men Kiss är INTE Hulk Hogan. Kiss är ett rockband. Och själva essensen i rock and roll bygger ju på ett visst mått utanförskap och rätten att gå sina egna vägar genom livet. För mig är Stanley ”The King of the night time World” och Simmons är ”The God of Thunder”. Dom är ju för fan ”The Creatures of the Night” och inte makarna George W. Bush, liksom! Kiss-koncerter ska inte försöka immitera tårdrypande, nationalistiska slutscener från Armageddon eller Independence day.

För att citera Gene Simmons himself från en intervju 1991 (då bandet var ovanligt hårt och coolt, faktiskt): ”Kiss came from the streets and it was about letting your agressions out on stage – through volume, and through the music you play. It doesn’t mix with family entertainment…” Det är DEN attityden jag vill se hos herrarna Stanley och Simmons. Inte nåt inställsamt dravvel om trupperna i Irak.

2011.07.30: Qwarnfestivalen, Västerås.
2011.08.06: Backstage Rockbar, Trollhättan.
2011.08.12: Skogsröjet, Rejmyre
2011.08.25: Rockbaren, Harrys, Linköping
2011.08.27: Eksjö Stadsfest, Rock/Sensus-stage
2011.09.08: Arena Skövde, Private event för försvarsmakten
2011.09.XX: TBA
2011.10.05: Supporting Gilby Clarke. Frejasalen, Skövde
2011.10.15: Dirty Nights, Harry B James, Stockholm
2011.11.01 – 2011.11.05: TBA (intressant förbandsturné)

Fler datum tillkommer i september, oktober & november.

Ni har läst det på rocknytt.se – och vi vill nu också bekräfta det från bandets håll: den 12:e Augusti rockar vi Skogsröjet ihop med en hel rad tunga namn från den globala rock/metalscenen!

Förutom att lira själva så ser vi fram emot att se exempelvis BULLET och W.A.S.P

Det känns fantastiskt! Om sanningen ska fram så har vi alltid mått bäst i ‘full-format’. Små klubbscener är alltid nice, eftersom det är lätt att skapa tryck på mindre ställen. MEN varje gång man posar så krockar man ju med varandras gitarrhalsar. We need space. Och på Skogsröjet får vi den yta vi behöver för att kunna släppa loss vår fulla potensial!

Be there people!

Det har varit en crazy crazy helg i camp Gloria då bandet, filmteam, statister och tekniker strålat samman för att filma vår nya musikvideo för I can make you run. Utan att ge för mycket spoilers så vågar jag utlova en jävligt skön video med maxade livesekvenser med bandet, en hel del ”springande”. Det blir blod, svett, lite tårar, en dos mördarclowner och några stänk lebb-sex. It’s all in the name of rock and roll!

Videon kommer att släppas den 15 augusti. Fram tills dess radiopluggar vi också låten med hjälp av bolaget Enmusa Musics PR-expertis.

Känns som att det blir en GLORIOUS höst, people!

Drömmar är till för att förverkliga. Kanske inte när man är 11, då jag först grundlade den här drömmen. Men nu är jag vuxen. Och utöver en dröm så är också det här en investering som sannolikt sopar banan med de flesta aktiefonder i ett långsiktigt perspektiv. Dessutom kan man inte lira rock and roll på en aktiefond. Say hello to mr. PS10 LTD. My only love.




Inlägg

Arkiv