Har varit en lång och fullspäckad vår, med skivrelease, loads av gig och en satans massa bandadministration. Så när min kära familj – bror med fästmö och 2-årig dotter, samt mina päron i 60-års åldern – frågade om jag ville åka med en vecka till Mallorca för att ta lite semester så tvekade jag inte. Kan ju vara skönt att ligga i solen och läsa Closeup, tänkte jag. Och hur ofta har man tid att umgås med familjen? Jag behövde lugn och ro – och all-inclusive-hotell på en lugn del av ön lät alldeles förträffligt. Just då.
Nu är jag nyligen hemkommen. Avstressad förvisso, men i viss mån också svårt traumatiserad…

Jag kommer sannolikt aldrig att skaffa barn. Det står nu helt klart att alla barn är högljudda och bortskämda dvärgmonster. Påminner lite om den där sjuka krabaten som är med på Pain’s promotionbilder… Gulliga vid en första anblick, men under ytan finns bara renodlad ondska. MILF’s existerar dessutom inte på Sunwings familjeresorter. Alla morsor är ordentligt feta*, och dom äldsta döttrarna är max 13. Så det fanns inget snyggt att spana på. Bröst såg man dock i mängder. Främst då på alla out-of-shape familjefäder som flashade sina manboobs högt och lågt. Som ett slagfält av kroppsligt förfall*. Och den kalorimaxade buffén som hotellet serverade tre gånger om dagen gjorde ju knappast saken bättre.

Kort efter att vi landat på Mallis insåg jag också att mina föräldrar ÄR gamla. Dom smågnabbar och ojjar sig på dagarna, hostar och snarkar hela nätterna. En tidig morgon vaknade jag upp och blev svårt chockad då det lät som om mina päron idkade sex i rummet bredvid. Lugnade dock snabbt ner mig då jag insåg att det var klassiska ”gubbaljud”. Min far låter lite som en kraxande David Coverdale varje gång han vänder sig i sömnen…

Utvilad blev jag dock. Spenderade dagarna med att supa mig full poolside i solen, kolla internet och smita undan och runka. Lyckades dessutom klämma in en hel del träning – främst på grund av att personalen på hotellets gym råkade vara hotellets mest bildsköna varelser. Inga 10-poängare, men helt klart mer trivsamma att vila blicken på än valrossarna som dominerade poolområdet.

Tack och lov så varade eländet bara i en vecka. Inte så illa som det kan låta, på det hela taget. Min familj är rätt sköna lirare med sjuk humor som förgyller dagarna. Och givetvis är min brorsdotter ett undantag från mängden – en ängel snarare än ett odjur. Dessutom är jag ordentligt nere i varv, utvilad och redo för en aktiv sommar! Först ut var midsommar som blev ordentligt blöt. Och om någon vecka spelar vi in musikvideo till nästa singel (release i augusti). Därefter väntar omfattande turnerande i augusti, september och november… Thank God I’m home!

/Filip

*Nej, jag är vare sig utseendefixerad eller hälsoguru. Men någon gång på vägen mot att man inte längre kan se sina fötter borde man väl själv ta sig en funderare på om det inte är dax att hoppa över chipsen och börja träna?

Here’s a thought for ya…

Saade vinner Melodifestivalen med en låtstöld och på andraplats kommer… ännu en låtstöld. Allt Sahara Hotnights, Towe Styrke, Robyn och Gaga gör är mer eller mindre kopior på Madonna, Blondie, Runnaways och Kim Wild. Finns ett medley på youtube där ett coverband spelar 66 pophittar på samma 4 ackord, och i princip samma melodi. Och på något vis är det accepterat bara för att det är radio-pop/dansmusik. Jag tycker att det där är helt okej – så länge det är gjort med kärlek. Självklart får man låna strofer, riff, hookar – om det görs med kärlek! Och det verkar som att musikkritikerna här i världen helt enkelt har accepterat att det är så man gör i popbranschen. Inget mer med det.

Annorlunda är det med rock and roll. Tydligen. Om någon ny rocklåt ens påminner om ACDC, Thin Lizzy eller liknande så går folk i taket. Som om hårdrock vore heligt, liksom. Det stör mig som fan. Finns massa kritik på webben mot Bullet där dom får skit för att det låter AC/DC här och där. So what liksom? Bullet har fortfarande ett eget sound. Och AC/DC är ju kungar! Varför inte visa att man är insprerad av sina hjältar, lixom?

Vår platta Shades of White släpptes 3/6. Mitt bland alla fina recensioner som dundrat in sista tiden så har vi även fått en del skit för att vår förstasingel Valentino har gemensamma drag med Thin Lizzy’s Waiting for an alibi. Och jag håller med! Den är att se som en hyllning till några av våra största hjältar. Vi skrev den med kärlek – som en slags hommage – och har aldrig gjort någon hemlighet av att den är inspirerad av dessa giganter. Men det är gjort med respekt och fingertoppskänsla. Tro mig. Faktum är att Valentino inte har vare sig likadan ackordsföljd, melodi, text eller tempo som Lizzy’s mästerverk. Däremot har den en refräng som medvetet, liksom Alibi, bygger på en ”fråga-svar-sång”, och strofen ”Wait there for me honney” är ganska lik strofen ”Waiting for an alibi”. Ett halvt ord. Vissa kritiker missar tydligen det där. Fokuserar på likheterna, bara, och missar den uppriktiga kärleken, och – framför allt – olikheterna.
Gör Gaga någon hemlighet av att hon gillar Madonna? Nope. Gör vi någon hemlighet av att vi gillar Thin Lizzy? Knappast.
Vi tänkte att vi kunde göra som The Ark, vars mest kända riff (Clamour for Glamour) är en snygg och kärleksfull omskrivning av en gammal The Dictators-dänga* från 70-talet. Båda låtarna är ju skitbra! Återigen – så länge saker och ting görs med kärlek och uppriktighet och med ny energi och egna uttryck så borde det väl vara ok? Det handlar liksom inte om att försöka dölja någonting. Snarare tvärt om.

Jag läste nyligen en väldigt fin och positivt laddad text i tidningen om en ung fotbollstalang från Malmö. Dom skrev ”han hade ett fantastiskt driv i steget, en helt egen teknik – och han påminde en hel del om sin stora idol – Zlatan…” ”Nya Zlatan” löd rubriken. Odelat positivt. Inget att be om ursäkt för. Kan tänka mig att den där fotbollstalangen med all rätt är riktigt stolt över jämförelsen. Well, mina stora idoler heter Thin Lizzy – och jag tänker inte heller be om ursäkt för det! Vi ser oss inte som ”Nya Thin Lizzy”. Däremot är jag stolt som fan varje gång någon nämner oss i samma mening som dom.

* En läsare vid namn Sossna påpekade att Clamour for Glamour-riffet kommer från Flamin’ Groovies – ”Slow Death” som Dictarors gjorde en cover på. Han har givetvis helt rätt. Och vi uppskattar att han redde ut detta åt oss! Tack.

Har legat på vägarna i några dagar. Började med en mycket trivsam intervju i torsdags morse på Bandit Rock i Stockholm. Samma kväll lirade vi på Banditfesten ihop med Raubtier. Det var givetvis en ytterst bisarr kombo. The Gloria Story’s ganska glammiga riff-rock med 70-talsvibbar fick trängas med Raubtiers Ramstein-osande matcho-rock. De båda banden har dock glimten i ögat gemensamt och det blev två riktigt bra spelningar. Och därtill trivsamt häng med trevliga norrlänningar i logen.

Vår turnébuss rullade vidare till Vallentuna under fredagen där vi lovat göra ett akustiskt gig på en privat tillställning. Blev ju en alldeles underbar kväll med klarblå himmel, vita studentmössor och stålsträngar.

Lördagen spenderade vi i Gävle på legendariska rock-haket CC Puben. Finns få ställen i det här landet som har mer musik i väggarna. Däremot har väl stationsområdet där puben ligger blivit lite utav en avkrok i Gävle. Riktigt bra gig dock. Även om CC Puben mest lever på meriter från fornstora dagar.
Ser dock ut som att vi snart återvänder till Gävle i lite större sammanhang… Finns ju trevliga festivaler i den regionen också…

Welliwelliwell. Är hemma och mellanlandar. Time to hit the bed.

Idag har vår platta Shades of White debuterat på Hårdrockslistans 1:a plats! Jag tror att det är en av mitt livs största ögonblick! Vi landade på en 14:e-plats på den totala albumtoppen (vem kan mäta sig med Kicki Danielsson liksom?). Vi är sjukt stolta och tacksamma till alla som supportar vårt album!

Började morgonen med intervju på Bandit Rock Stockholm. Alltid trevligt på Rivstart. Senast var i Gbg. Men precis samma sköna attityd genomsyrade hela Stockholmskontoret. Har inget emot att börja dagen med att snacka rock and roll å lyssna på lite sköna låtar.

Ikväll öpnnar vi för Raubtier på Bandet-festen som är på Harry B James på regeringsgatan. Kommer bli ett sjukt drag! Portarna öppnar 21.00. Kvällens tema är festival-stämning. Vi kommer att bidra! Be there!

Och det var precis så galet och sjukt som vi hoppats på!

I fredags släppte vi vår platta Shades of White (betyg: 7/10 – här på rocknytt)! Fans av vinyldoftande partyrock med 70-tals-feeling kommer förhoppningsvis ta till sig skivan och låta den rotera i såväl CD-spelare, som mp3spelare och datorer under sommarens fester. Shades of White är något så ovanligt som partyrock, som vågar vara retro och hittig – men samtidigt fylld med eftertanke och vardagspoesi. Skrapa på ytan, och du finner endel tänkvärdheter under den Thin Lizzy och Hellacopters-rykande fasaden.

Releasedagen firade vi i hemstaden inför närmare 1000 galna, hemmasupportrar på stans enda, riktiga rock-klubb: Husaren. Jag vågar påstå att det var vår bästa show någonsin. Från första tonen på vårt intro-track, till sista ackordet (med tillhörande gitarrslakt) på extranumret, förra årets singel, OHNO var det en enda lång fröjd att spela för dessa galningar. Har aldrig varit med om en liknande support. Folk lämnade sina stugor för att fira med oss – och var man än tittade ifrån scenen så såg man glada ansikten. Tack Skövde för att ni supportar era egna.

Vårt andra hem är dock Stockholm, dit turnébussen rullade på lördagen. I Stockholm har vi av någon anledning dragit mycket folk på varenda spelning (ett 30-tal i huvudstaden) vi gjort under de senaste två åren. Den här gången tog vi oss an Klubben på Fryshuset – en av de största tillställningarna vi gett oss in i. Tror att det är safe att konstatera att releaseparty #2 kan betraktas som en succé! Vi har alltid trivts som bäst på full-format-scener där man kan maxa scenshowen utan att riskera krocka med varandras gitarrer. Efter giget intog vi Clarion Hotels bar vid Skanstull tillsammans med ett 20-tal av våra främsta fans och vänner i huvudstaden. Kul ocksåa tt se hur mina vanligtvis stora, stygga bandmates blev djupt rörda av den champagne som serverades av vårt Street-team och all värme som vi fick motta. Vi har bokstavligen jobbat röven av oss för att göra en skiva som vi själva älskar, och tror på. Det är fantastiskt bekräftande att äntligen få fira av den ordentligt – och få positiv feedback från fina människor som tror på oss. Tack.

Well. Natten blev lång. Och hård. Backstagestories will be told later.

Nu är vi hemma och packar om väskorna. På torsdag rullar vagnen till Stockholm igen (intervju i Radio Bandit 07-nånting på morgonen, och sen spelning på Bandit Partyt på harry B James på kvällen). På fredagen har vi klämt in en akustisk spelning på ett studentparty. Vi har inget emot tjejer som klätt sig i Shades of White. Och på lördag rullar vi vidare till CC Puben i Gävle, som är ett riktigt klassiskt rock and roll-hak med närapå hundraåriga anor. Vi lirade där för ett par år sen och hade sjukt kul. Nu är det dags att återvända – inte minst på grund av att Radio Gävle haft den goda smaken att köra våra singlar på hög rotation.

Så – people – om Ni är i Gävle eller Stockholm mot slutet av veckan. Se till att kolla in oss! Vi kommer definitivt att kolla in Er!

/Filip

 
 

Inlägg

Arkiv