Det måste ju vara tidernas tråkigaste påfund i konsertsammanhang att det inte längre är dom största fansen, med utgållighet att köa från gryningen för att komma längst fram, som kniper dom bästa platserna. Gubbarna med störst plånbok utgör inte nödvändigtvis den bästa rockpubliken vilket också ofta syns framför scenen där dom mest betalstarka besökarna hänger slappt, för att dom kan. Mitt snabbaste 200meters-lopp någonsin gjorde jag på Stadion 97, när vi köat sedan tidiga morgonen, grindarna öppnades och vi var medvetna om att det helt enkelt inte fanns något annat sätt att ta sig riktigt nära idolerna i Kiss än att springa för livet. Det var även innan man kunde köpa Paul’s sönderslagna gitarr – så ville man ha en fair chans att slåss om delarna han brukade kasta ut så gällde det också att vara långt fram.
Ah, grand old days 😌

På lördag 3/6 inleds vår lilla akustiska sommarturné på hemmaplan! 20.00 står vi på scenen på Junikalaset i Skövde och lirar unpluggedrock med själ och hjärta för alla glada. May the sun be with us!

 

Det vore ett satans hyckleri att plötsligt bli Soundgarden-fan, en dag som denna. Jag kan bara hitsen och lyssnade aldrig på dom, back in the days. Däremot får erkännas att Zeppelin/70s-känslan i deras grunge visar på en varm tradition och ett arv som jag alltid respekterat dom för, även under mina glamrockigaste dagar. Det råder inte något tvivel om att Cornell ägde en av 90-talets bästa röster och jag hoppas att den får eka länge i det tomrum han lämnar efter sig.

Alive! i lurarna. Och som så många gånger förr fascineras jag av att albumet inte återskapar upplevelsen av att höra Kiss live, meningen är att man ska känna att man själv står på scenen tillsammans med bandet! Peters trummor slamrar på i ryggen, Ace’s gnisslande Les Paul pressar på i vänsterörat och man tycks omsluten av Paul’s röst. Inte konstigt att den här skivan fått fler kids än någon annan platta i historien att själva plocka upp ett instrument och säga: ”en dag ska jag göra det där!” En av dom är jag.

 

Onsdagen den 26 Maj 1976 gjorde Kiss sin första spelning i Sverige. Platsen var Scandinavium, Göteborg. Idag återvänder dom till arenan för första gången på närmare 20 år. Det är 41 år sedan Sverigedebuten. Det är rimligt att anta att det blir deras sista spelning på Svensk mark. Jag tänker vara där och uppleva avskedskyssen.

Kanske här och nu.

I toalettkön på Kiss i lördags.

Framför mig står en grabb i Spaceman-smink. Jag skojjar till det lite. Försöker bonda. Som Kissfans gör, liksom. Så jag frågar honom lite fräckt och offensivt, på skoj: ”Vem är du då, Tommy eller ACE”. Min tanke är såklart att vi antingen ska förenas i vår kärlek till Ace, eller att han ska svammla fram en underhållande förklaring till varför han diggar Tommy… Båda scenariona helt fine i min book.

Poängen uteblir dock helt. Eftersom killen inte vet vem vare sig Tommy eller Ace är.

Kiss har för många reducerats till något man ”ska ha sett”. Ett bucketlist-band som folk vill bocka av för att katalogisera i sitt cred-CV.

 

– Är du Tommy eller Ace?

– Vilka är det?

Tänk att det fanns en tid då man var tvungen att ta ställning. Du var antingen synthare eller hårdrockare. Det var vattentäta skott mellan grupperingarna. Snudd på krig, stundtals. Och det var exempelvis en monumental skillnad att ha nitband med en rad eller med två eller flera rader. Allting var tvunget att kategoriseras som det ena eller det andra. Ibland blev det problem – som med Michael Jackson exempelvis. Han hade ju låtar som tycktes uppbyggda kring synthslingor och digitala trummor, men ett tu tre dök det upp ett bländande gitarrsolo eller riff. Då blev det splittring och förvirring på skolgården. Att Michael snarare ägnade sig åt pop, disco eller soul reflekterade vi inte över. Det var okända begrepp i en värld med två tydliga sidor: Synth och Hårdrock.

 

Något som däremot var 100% säkert var att Depeche Mode befann sig långt ute på synthflanken och Kiss var en av hårdrockskulturens främsta fanbärare. I det kunde man vara helt trygg, då sida skulle väljas.

 

Ungefär 30 år senare är jag påväg till Stockholm för att se både Kiss och Depeche Mode under samma helg. Kan inte låta bli att dra på smilbanden en smula när jag tänker på hur socialt oacceptabel och provocerande den mixen hade varit, back in the days.

Här är ett vansinnigt roligt klipp i ämnet:

Arkiv