Kanske här och nu.

I toalettkön på Kiss i lördags.

Framför mig står en grabb i Spaceman-smink. Jag skojjar till det lite. Försöker bonda. Som Kissfans gör, liksom. Så jag frågar honom lite fräckt och offensivt, på skoj: ”Vem är du då, Tommy eller ACE”. Min tanke är såklart att vi antingen ska förenas i vår kärlek till Ace, eller att han ska svammla fram en underhållande förklaring till varför han diggar Tommy… Båda scenariona helt fine i min book.

Poängen uteblir dock helt. Eftersom killen inte vet vem vare sig Tommy eller Ace är.

Kiss har för många reducerats till något man ”ska ha sett”. Ett bucketlist-band som folk vill bocka av för att katalogisera i sitt cred-CV.

 

– Är du Tommy eller Ace?

– Vilka är det?

Tänk att det fanns en tid då man var tvungen att ta ställning. Du var antingen synthare eller hårdrockare. Det var vattentäta skott mellan grupperingarna. Snudd på krig, stundtals. Och det var exempelvis en monumental skillnad att ha nitband med en rad eller med två eller flera rader. Allting var tvunget att kategoriseras som det ena eller det andra. Ibland blev det problem – som med Michael Jackson exempelvis. Han hade ju låtar som tycktes uppbyggda kring synthslingor och digitala trummor, men ett tu tre dök det upp ett bländande gitarrsolo eller riff. Då blev det splittring och förvirring på skolgården. Att Michael snarare ägnade sig åt pop, disco eller soul reflekterade vi inte över. Det var okända begrepp i en värld med två tydliga sidor: Synth och Hårdrock.

 

Något som däremot var 100% säkert var att Depeche Mode befann sig långt ute på synthflanken och Kiss var en av hårdrockskulturens främsta fanbärare. I det kunde man vara helt trygg, då sida skulle väljas.

 

Ungefär 30 år senare är jag påväg till Stockholm för att se både Kiss och Depeche Mode under samma helg. Kan inte låta bli att dra på smilbanden en smula när jag tänker på hur socialt oacceptabel och provocerande den mixen hade varit, back in the days.

Här är ett vansinnigt roligt klipp i ämnet:

Det slog mig just att det i år är hela 15 år sedan Hasse Carlsson (Noice) gick bort, och ett drygt halvår innan honom Freddie Hansson. Två av mitt musiklivs grundpelare.

Man har ju många gånger funderat på hur det egentligen kan ha känts att slå igenom brett i så unga år, för att redan i 20-års-åldern betraktas som pensionerade föredettingar då 80-tal blev 90-tal och stjärnan dalade.

För en sån som jag – som kanske till viss del höjt Noice musik till religion och betraktar dom enkla melodierna, catchiga slingorna och den pubertala sången som något större och bättre än den egentligen kanske var – så är Noice låtar något jag alltid återvänder till, med jämna mellanrum. Det kan dröja år mellan lyssningarna, men plötsligt hamnar jag osökt i en ny Noice-fas och förlorar mig handlöst i dom charmiga små mästerverken.

Killarna skrev om sin verklighet, och även om innehållet i låttexterna kanske inte alltid handlade om saker som hade hänt på riktigt, så var det ett uttryck för hur en ung storstadskille tolkar och reflekterar över tillvaron. Det finns så otroligt mycket längtan, revolt, identitetssökande och attityd under ytan på dom fina små nödrimmen.

Hasse är för mig själva definitionen av en rockstjärna, ja – något så sällsynt som en ÄKTA rockstjärna. Karisman och utstrålningen tycktes väldigt självklar och behövde aldrig tränas fram. Han fostrade sin egen showtalang genom att underhålla skolkamraterna från matsalsborden i plugget. Det fanns inget tillgjort eller spelat i hans framtoning på scenen. Samtidigt verkade han vara en känslig och skör konstnärssjäl, som även plågades av sin talang och uppmärksamheten den gav honom. Han var en sökare som fick försöka finna sig själv i en konstlad tillvaro, till skriken från tusentals tonårsflickor.

 Och en dag tystnade skriken, och kanske var det tomrummet som Hasse försökte fylla med andra substanser?

För mig kommer Noice alltid att representera den ultimata rockdrömmen men också den mörkaste skuggsidan av branschen. Sagan om Noice är lika mycket ett tidsdokument från en era då TV kunde göra ett band till stjärnor över en natt, som det värsta exemplet på hur vuxenvärldens svek och avsaknaden av tydlig riktning i livet snabbt kan bryta ner ett oförstört pojkhjärta.

 

Inför vår akustiska turné i England i vintras tog vi hjälp av Tobias Andersson för att göra den här snygga lilla PR-filmen (se länk nedan), som avslutas med tre låtar ”live in studio” mixade av Otto Wellton.
Är väldigt stolt över vårt unplugged-projekt. Vissa verkar gilla det skarpt, medan andra har väldigt svårt för det, vilket också avspeglas i tummarna upp/ner som klippet fått på youtube. Vi är glada att vi berör, oavsett vilka känslor det väcker. I Storbritannien var det avspända upplägget lite av en succé, med lika delar humor och allvar och massa publikinteraktion. Och för första gången på länge har vi fått radiorotation på SR med vår låt ROADTRIP (acoustic version). För oss var det ett sätt att utveckla vår musik i en ny, stimulerande riktning. Och för mig personligen var det kul att få lira lite gitarr live för en gångs skull. Hellre än bra, såklart 🙂

Vi kommer fortsätta och göra akustiska gig, då och då. Närmast på Rock mot Cancer i Hjo (1/7) och på Café Holmen i Mariestad (22/7)

Vissa spelningar känns lite viktigare och mer angelägna än andra. Som att Gabriella, Fredrik och jag river av vårt akustiska set på ”Rock mot Cancer” i Hjo Stadspark, den 1 Juli. Välgörenhet har, för mig personligen, alltid känts bäst när man GÖR något konkret för ett ändamål, utöver att skänka pengar. Det känns extra bra att få ge sin röst och sina strängars vibrationer till något som gör positiv skillnad i vår värld! Hoppas att många dyker upp vid scenen i Stadsparken och bidrar på olika vis!

 

Lyckades se Chuck Berry live, i gott sällskap av Jerry Lee och Little Richard, en solig sommarkväll i Göteborg på 90-talet. Chuck hade vit kaptensmössa, var en smula stel i knäna, men duckwalken och slingorna satt som dom skulle. Är glad över att jag fick möjlighet att höra ursprunget – vars DNA går att spåra i all efterföljande, gitarrdriven bluesrock. Det tycks mig som att han, på egen hand, uppfann fenomenet ”karismatisk leadgitarrist”, med legioner av fantastiska kopior – men bara ett original. Tack, Chuck!

 

Siewert Öholm blir kanske ihågkommen för dom allt annat än objektiva debatterna om hårdrock som vi alla skrattat åt i efterhand. Jag tror dock att han gjorde hårdrockscommunityn en stor tjänst genom att agera motpol och nemesis. Syntharna och Öholm var fienden – det stärkte nog gemenskapen i dom Svenska metal-legionerna mer än något annat, på den tiden.

Men vi ska inte förglömma att Siewert Öholm var fenomenalt skicklig på att fördela ordet och att på ett unikt vis låta en hel tv-läktare komma till tals utan att kaos utbröt. Hans samhällsdebatter spårade aldrig ur i munhuggning och avbrutna kommentarer, trots att det var hätsk stämning i studion bitvis. Något för dagens politiker att ta lärdom av.

Att konservativa Siewert som programledare ofta lät sin egen agenda lysa igenom var kanske inte hans starkaste sida, dock.

Tack, Siewert, för oförglömlig TV-historia. Hoppas du funnit ro.

Inlägg

Arkiv