Okategoriserade

En av dom bättre konserter jag sett, utan tvekan. Inte perfekt. Nu när man summerat intrycken och lipat färdigt så är det enklare att konstatera att vissa delar var mindre bra. Några obekväma låtval. Något svajigt i dom akustiska låtarna, bitvis. Men bandet, främst Axl, var på toppenhumör och alla hitsen satt så underbart tight! Dessutom var det härligt att stå längst fram på en riktigt röjig spelning. Har ont i hela kroppen idag. Det känns befriande att hårdrock fortfarande kan locka till stök framför scenen, vilket är ovanligt i vårt avtrubbade, komatiska tidevarv.

Det är mycket som var speciellt med spelningen i Stockholm – som att dom slängde in låten Sorry som annars nästan aldrig spelas. Men igår ville dom bjuda på sig och gräva runt i katalogen! I vanliga fall brukar Guns exempelvis spela ANTINGEN Patience eller Don’t cry – men vi fick BÅDA. Sådant missar ju alltid dom etablerade kritikerna att beröma, vilket är tydligt i mainstream-medierna. Samma sak med deras covers. Vi fick både The Seeker OCH Rosie, varav den senare kom som en befriande rockig bagatell, direkt efter övermäktiga November Rain. SÅ bygger man en dramaturgiskt spännande show!

Det är ofattbart hur ett gäng före detta tunga narkomaner kan vara så fysiskt trimmade. När Axl rusar tvärs över scenen i Paradise city, efter över 3 timmars konsert, så blir man, minst sagt, imponerad. Och lycklig. Likaså av Slash, som hoppar, springer och poserar showen igenom. Det värmer att se – när man vet vad dessa herrar varit igenom. Slash har ju för tusan pacemaker!

Guns n’ Roses har en unik förmåga att äga scenen. Inte minst superdeffade, charmigt avspända och karismatiska Duff! Det är som att det finns en matematisk formel bakom rörelsemönstret – som gör att stjärnorna hela tiden är perfekt grupperade eller utplacerade för att utstråla maximal coolhet och fylla scenen på ett fulländat vis. Vet inte vad som är korreograferat eller ej, men det ser 100% naturligt ut. Många gånger grupperar sig Duff, Axl och Slash på den lilla tungan som sticker ut i scenens mitt. Det sänder gåshud längs armarna och ryggen, för det går inte värja sig mot nostalgin som flödar över arenan. Vid dessa tillfällen håller sig übercoola Johnny Thunders-clonen Fortus lite i bakgrunden. Det känns respektfullt, trots att han faktiskt är en av de bandmedlemmar som spenderat längst tid i gruppen. Original är original.

Några gånger svajar det musikaliska en smula, men jag måste erkänna att Fortus och Slash har ett samspel som jag nog inte upplevt att Slash haft med vare sig Gilby Clarke eller Stradlin. Det är kanske som att svära i kyrkan, men jag tror mig inte ha hört bättre balans mellan teknik och känsla från någon gitarrduo. Dynamiken och flödet i gårdagens gitarrdueller var verkligen konsertens pulsåder.

Slutligen kan man gott nämna både pyrotekniken, scenbygget och grafiken på skärmarna – som var både smakfull och snygg. Det tar man nästan för givet numera. Men i det här fallet händer ingenting på scenen som inte syftar till att lyfta bandet. På många andra konserter står man mest och glor på skärmarna. Här är stjärnorna ständigt i fokus. En riktig, klassisk rockkonsert, i modernt format!

Ljudet måste ju numera kommenteras var gång Friends är skådeplats för en konsert – och det var sådär Live Aid:igt storslaget och tycktes mullra som åska i den där plåtlådan ute i Solna! För mig är det väl godkänt. Ovanligt bra ljud, en ovanlig kväll på Friends.

 

 

Äntligen får jag med stolthet berätta att jag ska vara sommargäst i P4 den 7:e augusti! En hel timma har dom släppt loss mig – och jag passar faktiskt på att öppna mig på ett vis jag kanske aldrig tidigare gjort… och, just det, det blir en MASSA go rock and roll också!

/Filip

 

 

Det måste ju vara tidernas tråkigaste påfund i konsertsammanhang att det inte längre är dom största fansen, med utgållighet att köa från gryningen för att komma längst fram, som kniper dom bästa platserna. Gubbarna med störst plånbok utgör inte nödvändigtvis den bästa rockpubliken vilket också ofta syns framför scenen där dom mest betalstarka besökarna hänger slappt, för att dom kan. Mitt snabbaste 200meters-lopp någonsin gjorde jag på Stadion 97, när vi köat sedan tidiga morgonen, grindarna öppnades och vi var medvetna om att det helt enkelt inte fanns något annat sätt att ta sig riktigt nära idolerna i Kiss än att springa för livet. Det var även innan man kunde köpa Paul’s sönderslagna gitarr – så ville man ha en fair chans att slåss om delarna han brukade kasta ut så gällde det också att vara långt fram.
Ah, grand old days 😌

På lördag 3/6 inleds vår lilla akustiska sommarturné på hemmaplan! 20.00 står vi på scenen på Junikalaset i Skövde och lirar unpluggedrock med själ och hjärta för alla glada. May the sun be with us!

 

Det vore ett satans hyckleri att plötsligt bli Soundgarden-fan, en dag som denna. Jag kan bara hitsen och lyssnade aldrig på dom, back in the days. Däremot får erkännas att Zeppelin/70s-känslan i deras grunge visar på en varm tradition och ett arv som jag alltid respekterat dom för, även under mina glamrockigaste dagar. Det råder inte något tvivel om att Cornell ägde en av 90-talets bästa röster och jag hoppas att den får eka länge i det tomrum han lämnar efter sig.

Alive! i lurarna. Och som så många gånger förr fascineras jag av att albumet inte återskapar upplevelsen av att höra Kiss live, meningen är att man ska känna att man själv står på scenen tillsammans med bandet! Peters trummor slamrar på i ryggen, Ace’s gnisslande Les Paul pressar på i vänsterörat och man tycks omsluten av Paul’s röst. Inte konstigt att den här skivan fått fler kids än någon annan platta i historien att själva plocka upp ett instrument och säga: ”en dag ska jag göra det där!” En av dom är jag.

 

Onsdagen den 26 Maj 1976 gjorde Kiss sin första spelning i Sverige. Platsen var Scandinavium, Göteborg. Idag återvänder dom till arenan för första gången på närmare 20 år. Det är 41 år sedan Sverigedebuten. Det är rimligt att anta att det blir deras sista spelning på Svensk mark. Jag tänker vara där och uppleva avskedskyssen.

Inlägg
Arkiv