Okategoriserade

1 2 3 66

Kan vara min personliga smak, men har inte Grönan återigen raddat upp landets absolut bästa kavalkad av artister inför ’18? Jag är dock kluven, för det går alltid ha åsikter om den sneda konkurrenssituationen det skapar mot andra aktörer i branschen när ett nöjesfält, med sin unika position och möjlighet att erbjuda stora artister till ordinarie entrékostnad, blir en så stor arrangör av livemusik. Inte lätt att möta för den som måste täcka alla omkostnader, teknik, gage, lokalhyra etc i biljettpriset. På västkusten hittar vi samma utveckling hos kommunägda Liseberg som gjort sig till en direkt konkurrent mot privata konsertinitiativ i Göteborg. Är det ens lagligt?

Som frekvent Stockholmsbesökare och konsument av livemusik är det onekligen tacksamt att i princip kunna lösa säsongskort och sedan, med viss jobb/tidsplanering, kunna bestämma på dagen om jag ska se en artist. Det känns som en ren lyx i dessa tider då arenajättarna förutsätter att man ska veta att man vill se en specifik artist, ett specifikt datum, 8-10 månader i förväg då biljetterna släpps och säljs slut över dagen. Jag lever inte med den framförhållningen. Det är en tröttsam utveckling för den som minns hur det var på den något mer sansade tiden då man i princip kunde bestämma samma dag om man ville se Iron Maiden, Michael Jackson eller David Bowie – och köpa en biljett hos närmsta ombud för att traska bort till arenan och titta. Nästa år bojkottar jag därför Friends och Ullevi och väljer spontana Grönan dom kvällar som passar mig!

Nöjesfältens inblandning i livebranschen slår dock inte främst mot jättarna, utan mot alla mindre kulturaktörer som kämpar för sin överlevnad och på sin höjd får några kronor över från varje arrangemang på konserthallarna och klubbarna runtom i landet. Inte lätt att stå som arrangör på Pustervik, Trädgården eller Sticky Fingers i Göteborg, när den egna kommunen erbjuder artister i samma klass till subventionerade priser.

Vad tycker du? Är nöjesfältens roll som konsertsrrangörer ett hot mot branschen eller en frisk fläkt som möjliggör spontanitet?

Efter ett lyckat releaseparty i lördags då rullar vi i skrivande stund från Kiel till Amsterdam, där färjan ska ta oss till Newcastle, varpå vi rullar norr mot första spelningen i Stirling, Scotland. Alltid lite bökigt att hitta smidigaste vägen, när man måste ha bilen med all utrustning med sig. Men väl på plats blir det några riktigt kul veckor, tillsammans med Quireboys som vi återigen supportar unplugged.
Vi är sjukt stolta över vår nya singel som vi ser fram mot att spela live, varje kväll!

Ibland får man använda sin musik till att fånga något viktigt eller tänkvärt. Nu får vi äntligen visa vår nya video, filmad av Tobias Andersson tillsammans med 30 vänner som hjälpt oss att gestalta andemeningen: att uppleva förlust och olycka är del av att vara människa och kan många gånger vara den ensammaste känslan som finns. Men det behöver inte definiera oss som människor. Det finns en väg framåt – och man är aldrig någonsin helt ensam. Tusen tack till alla fantastiska, uttrycksfulla medverkande (alla är listade i videons beskrivning på youtube). You are rockstars! Enjoy!

https://youtu.be/0JldISjkkVc

Kul vecka, ahead. På fredag får vi äntligen visa den där videon som vi tjatat om. ”Does your heart feel at home” har vi döpt den. Den släpps även som singel på spotify o alla såna ställen. Det firar vi på lördag med ett akustiskt gig tillsammans med Lukas Bjurström på Sällskapet. Fri entré och musik från typ 21 blir det. Därefter rullar vi mot UK och några veckors unpluggedturné, med start i Stirling, Scottland tillsammans med våra vänner i The Quireboys.

Lukas Bjurström från Hjo har synts i många olika musiksammanhang, från Kiruna i norr till hemvisten på Schlätta till Australien på andra sidan klotet – från att spela Creedence för fölkölsdrickande campingsäsongare, till att spela psykedelisk rock på nattklubbar i Cairns. Musikal & teater har även hunnits med i den kritikerrosade julföreställningen som presenterats i Hjo under många år. Lukas Bjurström har trevat sig fram när det gäller att hitta sitt eget uttryck och skrivit & även uppträtt med allt ifrån folk & singer/songwriter till retrorock, blues & pop.

I dag kan man räkna med överraskningar såväl som en ärlighet & sårbarhet som inte synts tidigare. I dag visar Lukas Bjurström upp något nytt, spännande och glädjefyllt som vittnar om att även mörka stunder kan ge upphov till liv & ljus!

Det är fri entré på Sällskapet, Skövde hela kvällen och underhållning från ca 21!

 

Efter att ha gjort ett antal turnéer som förband till The Quireboys så hängde jag den här gången med som tourmanager och merchsäljare, under tre dagar i ett höstruskigt Sverige. På torsdagens spelning på Sticky Fingers hade jag alldeles perfekt vinkel från merchbåset mot scenen, och kunde för första gången på länge i princip ostört njuta av hela Quireboys framträdande och den fina bonusen; förbandet Close Quarters.

Quireboys var bländande som alltid. Men det är också ett meat & potatoes-band som är så rutinerade på det dom gör 200 kvällar om året, att det endast går skilja konserterna åt i de små detaljerna. Så också på Sticky, även om den vanliga repertoaren på den här turnén blandas upp med några sköna bluescovers från senaste plattan ”White trash blues”. Jag gillar det skarpt, såklart.

Men den här gången tänker jag göra en annorlunda recension och fokusera på förbandets insats. För den är guld.

När Close Quarters kliver på scenen till ett cirkusklingande intro och effektfulla saftblandare som dränker Sticky i pulserande rött ljus, så är det två år sedan Vadstenas stoltheter senast stod på en scen tillsammans. Det visar sig att åren i träda varit goda mot kvintetten, som satsar på knock direkt! Close Quarters skäms inte för sig. Det är allsångsrefränger av bästa märke, med texter som sällan har större poetiska ambitioner än att besjunga den ungdomliga friheten och kåtheten som rockmusiken ger uttryck för.

Sedan jag senast såg gruppen har dom lätt sleaziga inslagen, som bandets sound tidigare hade, polerats bort till förmån för ett tydligare classic rock-sound. Det går fortfarande att spåra idolerna i Backyard Babies i det som CQ framför, men det här är en rakare och renare uttrycksform. Det känns inte det minsta ringrostigt och om det möjligen fanns lite nervositet innan spelningen så har den effektivt stöpts om till energi och attityd. Det är hunger, från första ackord – och det väcker publiken som entusiastiskt drar sig närmare scenen. Gitarrhjälten Martin ”KK” Karlssons bländande scenspråk och frontmanen Taliquas karisma är två standoutfaktorer i varje låt, men det är tightheten, stämsången, glimten i ögat och den brinnande närvaron hos samtliga medlemmar som är showens ryggrad. Mycket bra. MYCKET BRA.

I spelningens skutskede, när gruppen serverar sina uptempohits ”My way or the highway” och hypnotiskt catchiga ”Let’s put a Smile on that face” är hela Sticky på tårna och sjunger glupskt med i refrängerna. Och ler, ja det gör vi allihop, från öra till öra.

Close Quarters är tillbaks!

 

När man inte själv står på scenen, eller är med och styr upp musikvideoinspelningar eller promotar sina gig – så är det kul att hoppa in och hjälpa dom kompisar man fått i musiksvängen. Det där med prestige har aldrig varit min grej. Jag får nog bekräftelse så att det räcker och blir över på vår egna turné i vinter. Men den här veckan väntar uppdrag som driver & merchsäljare åt The Quireboys som är på Sverigebesök. Ser likaså fram mot att träffa mina kollegor i nyuppståndna Close Quarters. QB&CQ är definitivt veckans roligaste turnépaket i Sverige! 🤘🏼

Quireboys & Close quarters

1 2 3 66
Arkiv