Okategoriserade

1 2 3 67

Fick just en mystiskt dejavu. 2008 spelade Kiss på Stadion, samma helg som Sthlm Maraton. Och nu är det uncle Gene som intar Grönan samma dag som det är maraton. 08 kändes det lite konstigt att Kiss var tillbaks för första gången sen Psycho Circus. Lite overklig känsla, och många drog nog paralleller till Stadion 97 och blev lite besvikna eftersom Paul lät lite sämre och halva bandet hade ”förändrats”. Framför allt var publiken rätt tam i jämförelse. Lika overkligt känns det att Gene ska spela på Grönan. Någon såg honom kanske där 1976. Dom flesta av oss såg honom kanske senast förra året, med Kiss på Tele 2 eller Scandinavium. Konstigt och härligt blir det i vart fall med en osminkad solo-Gene i sommarhettan. Maraton, Stockholm och Kiss verkar höra ihop. Och lite konstigt stämning är det också. Annorlunda, typ. 

 

Så går tankarna på ett gammelt fan med solsting. Nu hoppas vi bara att han behåller alla deep cuts i settet.

Den här veckan får mitt band fått sällskap av Jacob Widén (gitarr) från Neverstore och Björn Midborg (bas) från Vänsternäven när vi åker och lirar i Varberg och Helsingborg! Det har varit lite stressigt att få ihop ett fungerande band, men nu sitter det gött! Plåtade hann vi också bli av Tobias Andersson. Vi vänder blad och skriver ett nytt kapitel i The Gloria Story!

 

Och när vi ändå har repat in nya killar så passade vi på och bokade lite fler gig:

• April 27: Rock the House, Varberg w/The Quireboys

• April 28: The Tivoli, Helsingborg w/The Quireboys

• June 28: Norra Piren, Hjo (acoustic show)

• July 7: Vicious Rock Festival, Trollhättan

• August 18: Norra Piren, Hjo (full show)

 

Attachment.png

Sämre tittarsiffror? Det här är vad som händer när ett tv-program använder sig av den falska förespeglingen att det är en musiktävling som är i fokus, fast det egentligen handlar om tittarsiffror. Dom senaste 15 åren har det blivit allt mer uppenbart att det handlar om att göra TV, inget annat. Därför har numren blivit allt tårtigare, andelen plojartister (från Samir till Blom) fler… dessvärre kväver det utrymnet för dom artister som ställer upp med gedigna framträdanden och välsnickrade låtar. Det går ju inte neka till att både Zelmerlöv och Loreen gjort bra ifrån sig, liksom. Orsaken till att startfältet inte är fullt av samma kvalité är, återigen, att det inte handlar om musiken – utan bara om att göra TV. I år har det varit allt för uppenbart och tack och lov verkar publiken ha genomskådat det. Jag frågade min 8åriga brorsdotter om vi skulle sätta på Melloskivan när vi satt och ritade. Hon sa: nä, jag tycker inte att det har varit några bra låtar i år. Point made. Vem fan orkar lyssna på Edward Blom?

 

 

Mest skrämmande är att den nya generationens musiker växer upp i ett klimat där Mello eller Idol tycks vara enda vägen till framgång, samtidigt som alla som harvar och går den långa vägen inte har en chans. Min förhoppning är att årets botten-notering är början till en mäktig, positiv förändring!

När Nicke Andersson med manskap ger ut live-dubbeln ”Anywhere loud” så är det på många vis den ultimata retropassningen, som om en explosiv fotboll kickats genom tiden. Eller som om ett avlägset eko från Budokan ’77 eller Cobo Hall ’75 fångats upp av en rullbandare, drygt 40 år senare.

”Livedubbel” är det lika älskade som hånade formatet som definierar 70-talets rockgiganter, och förr eller senare hade vi nog alla kunnat räkna ut att ISE skulle ge sig på något sådant. Det ingår i deras DNA och var kanske rentav förutbestämt långt innan gruppen släppte sin självbetitlade debut 2010. Nu är vi inne på bandets åttonde år. Fem studioskivor och en myriad specialreleaser, singelutgåvor, covers och udda B-sidor har det blivit – i sann Nicke-anda. Dax att sammanfatta produktionen i det format som gruppen främst gjort sig ett namn: LIVE!

Att det här rör sig om ett retrodoftande projekt som syftar till att skriva in ISE bland idolerna från 70-talet råder det inget tvivel om. Det understryks exempelvis av att gruppen framträdde som coverbandet Cold Ethyl och inte ISE på releasepartyt för plattan på Bar Brooklyn, Stockholm i onsdags. Ett pärlband rock-covers, som alla återfinns på klassiska liveplattor, radades upp som en hyllning till hjältarna från förr för att fira albumsläppet.

På samma vis är Anywhere Loud full med ljudmässiga referenser till såväl Kiss, Ramones och Deep Purple. Jag kommer inte gå in på att recensera var och en av de 23 låtarna som utgör plattan, men generellt sett kan sägas att ljudbilden andas väldigt mycket Kiss Alive! Jag vet inte om det är ett medvetet drag, eller en slump – men när man lyssnar i lurar så upplevs det som att stå mitt på scenen tillsammans med bandet och inte i publiken. Gitarrerna är snyggt panorerade och tycks komma snett bakifrån, samtidigt som trummor och bas ger en skön skjuts i ryggen. Det där är signifikant för Kiss första liveplatta och även för Anywhere Loud. Två saker avviker dock kraftigt från nämnda föregångare. 1) Anywhere Loud är sannolikt en riktig liveplatta i betydligt längre utsträckning än Kiss studiomodifierade mästerverk, och 2) Imperial State Electric spelar skjortan av sina idoler och platsar rent tekniskt snarare i Deep Purples eller Thin Lizzys fack. Energin är dock hämtad från Ramones. Det snärtar och stänker om varenda ackord och trumslag.

Anywhere Loud har den där storslagna ljudbilden man vill ha på en liveplatta, och det ekar verkligen av arena – även om jag misstänker att inspelningen har skett på betydligt mindre ställen. Den extra dimensionen som liveljudets smuts och riv tillför gynnar Nickes ”Beatles:esqua” låtar mest. Ska jag invända mot något hos Imperial State Electric är det att många av pop-pärlorna och semiballaderna är lite snälla eller karaktärslösa i studioversion. I likhet med klassikerna från Kiss Dressed to Kill så mår dessa låtar bättre av att ha klätts upp i liveskrud och ställts ut på scenen för allmänt härj och beskådan. Det blir farligare, vassare – och slutresultatet är ett stycke extremt röjig och välspelad rock and roll som frodas på vinylens A, B, C och D-sidor.

På Anywhere Loud bevisar Imperial State Electric att dom inte bara tagit examen, gruppen har överträffat många av sina lärare. Fick jag önska mig ännu en likhet med med Kiss Alive! så vore det att Anywhere Loud skulle ha lika stor sprängkraft för ISE, som Alive! hade för Kiss. Som om någon dragit i spaken på en slotmachine, och dom röda bären äntligen radade upp sig.

 

Det går att tycka mycket om att Metallica får Polarpriset. En del av mig känner lite samma motstridigt bitterljuva feeling som när Mick Jagger blev adlad. Rätt men ändå fel, liksom. Häftigt att vilddjuren bereds plats i finrummen efter lång och framgångsrik tjänst – in the name of rock and roll. Men samtidigt känns det som att just det där ”vilda” blir ganska så tämjt i samma stund som slipsen dras åt kring skjortkragen 🤔

Kan vara min personliga smak, men har inte Grönan återigen raddat upp landets absolut bästa kavalkad av artister inför ’18? Jag är dock kluven, för det går alltid ha åsikter om den sneda konkurrenssituationen det skapar mot andra aktörer i branschen när ett nöjesfält, med sin unika position och möjlighet att erbjuda stora artister till ordinarie entrékostnad, blir en så stor arrangör av livemusik. Inte lätt att möta för den som måste täcka alla omkostnader, teknik, gage, lokalhyra etc i biljettpriset. På västkusten hittar vi samma utveckling hos kommunägda Liseberg som gjort sig till en direkt konkurrent mot privata konsertinitiativ i Göteborg. Är det ens lagligt?

Som frekvent Stockholmsbesökare och konsument av livemusik är det onekligen tacksamt att i princip kunna lösa säsongskort och sedan, med viss jobb/tidsplanering, kunna bestämma på dagen om jag ska se en artist. Det känns som en ren lyx i dessa tider då arenajättarna förutsätter att man ska veta att man vill se en specifik artist, ett specifikt datum, 8-10 månader i förväg då biljetterna släpps och säljs slut över dagen. Jag lever inte med den framförhållningen. Det är en tröttsam utveckling för den som minns hur det var på den något mer sansade tiden då man i princip kunde bestämma samma dag om man ville se Iron Maiden, Michael Jackson eller David Bowie – och köpa en biljett hos närmsta ombud för att traska bort till arenan och titta. Nästa år bojkottar jag därför Friends och Ullevi och väljer spontana Grönan dom kvällar som passar mig!

Nöjesfältens inblandning i livebranschen slår dock inte främst mot jättarna, utan mot alla mindre kulturaktörer som kämpar för sin överlevnad och på sin höjd får några kronor över från varje arrangemang på konserthallarna och klubbarna runtom i landet. Inte lätt att stå som arrangör på Pustervik, Trädgården eller Sticky Fingers i Göteborg, när den egna kommunen erbjuder artister i samma klass till subventionerade priser.

Vad tycker du? Är nöjesfältens roll som konsertsrrangörer ett hot mot branschen eller en frisk fläkt som möjliggör spontanitet?

Efter ett lyckat releaseparty i lördags då rullar vi i skrivande stund från Kiel till Amsterdam, där färjan ska ta oss till Newcastle, varpå vi rullar norr mot första spelningen i Stirling, Scotland. Alltid lite bökigt att hitta smidigaste vägen, när man måste ha bilen med all utrustning med sig. Men väl på plats blir det några riktigt kul veckor, tillsammans med Quireboys som vi återigen supportar unplugged.
Vi är sjukt stolta över vår nya singel som vi ser fram mot att spela live, varje kväll!

Ibland får man använda sin musik till att fånga något viktigt eller tänkvärt. Nu får vi äntligen visa vår nya video, filmad av Tobias Andersson tillsammans med 30 vänner som hjälpt oss att gestalta andemeningen: att uppleva förlust och olycka är del av att vara människa och kan många gånger vara den ensammaste känslan som finns. Men det behöver inte definiera oss som människor. Det finns en väg framåt – och man är aldrig någonsin helt ensam. Tusen tack till alla fantastiska, uttrycksfulla medverkande (alla är listade i videons beskrivning på youtube). You are rockstars! Enjoy!

https://youtu.be/0JldISjkkVc

1 2 3 67
Arkiv