The Gloria Story

Var det någon som satt uppe och kollade på den direktsända konserten med Kiss, inför 60.000 pers i New Orleans härom dagen?

Tro mig, jag är ett äkta Kiss-fan. Jag har tatueringar av dom på kroppen, lirar på Paul Stanleys guror och har sett 20+ konserter över hela jordklotet – varav två riktiga klassiker: Alive IV i Melbourne, och Donnington ’96. Jag stod på Stadion 97, och i Scandinavium 96 och kämpade med tårarna när Criss sjöng Beth i ett återförenat Kiss. Jag har levt för, knarkat, och hyllat den där gruppen sedan Animalize-tiden. Jag vet att Kiss är ett av historiens bästa liveband. Jag har fullkomligen injicerat bootleg-konserter i själen sedan jag var liten grabb. Ni som såg dom på reunion-turnén vet vad jag menar. Allting bleknade jämfört med Kiss. Dom satte en standard som inga band kan matcha.

Det är därför jag HATAR att säga det: men Kiss verkar vara slut. 
Dom där 15 låtarna från New Orleans är det mest slätstrukna och missljudande gruppen någonsin levererat. Jag älskar Kiss, och det är därför jag måste vara ärlig. It is over. Man blir nästan chockad över hur illa öppnande Modern Day Delilah låter. Främst är det Stanleys pipa som är helt off. Låter ju som att en thunderking detonerat i halsen på honom, minuterna innan showtime. Bor det en kråka där nere? På några få sekunder blåser Kiss bort alla förhoppninar om att Pauls kirurgiskt korrigerade stämband skall vara back on top. När han senare på kvällen öppnar Love Gun med ett långdraget akapella-intro vill jag nästan gråta. Det bär ingenstans. Det spricker och trilskas. Halsen är ett öppet sår. Och vid det här laget är publiken så uttråkad att de 60.000 personerna, som skulle kunna hjälpa honom med hockeykörer, bara låter som ett vagt mummel. 

Konsertens andra stora, stora minus är tempona. Jag älskar ju gamla klipp från Tokyo 77 där en speedad Peter Criss hammrar på, i versioner som säkert är 20 bpm snabbare än albumversionerna. I New Orleans går det så långsamt, långsamt att man undrar om Eric Singer somnat bakom dubbelkaggarna. Och vad den stelbente och korpulente demonen gör vet jag inte. Han adderar ingenting till drivet.

Viktproblemet är konsertens tredje stora minus. Dom där gubbarna väger för mycket. Visst är dom i bättre form än de flesta 60åringar jag vet. Och jag skulle gärna byta till mig Stanleys granithuggna armar. Men kring midjan bär han ett par extra ringar som inte hålls på plats av den nya scenkostymen (komplett med korsett). Detta är Kiss. Dom ska se ut som superhjältar. Jämför dagsformen med, exempelvis 5-6 år gamla klipp… Förfallet är skrämmande!

Dom nya scenkostymerna är annars ett litet plus. Dom ser retro, glammiga och samtidigt nyskapande ut. Det är som en mix av Creatures of The Night och Dynasty-kostymerna. (vilket sannolikt bara säger nåt för de mest inbitna fansen). Gillar de gulnande hornen som pryder Genes nya, överdrivna rustning! Önskar att Paul dessutom använt de fjäderprydda axel-vaddarna som han hade på förra veckans presskonferens.

Sämst av allt är dock: 1) låtvalen. Inte en enda överraskning. 15 stycken söndertjatade dängor i hopplöst sega versioner. Och var är det nya materialet? Hade inte detta varit lysande läge att premiära något från ”Monster”? Satt ju säkert 20.000.000 och tittade på den där direktsändningen. I början av showen, i alla fall… 2) Showen. Vi har sett dom där jävla diod-kuberna tillräckligt många gånger nu. Och dessutom har jag aldrig sett så lite pyro på en Kiss-konsert. Allting är bantat, återanvänt och tillbakalutat, bekvämt och tråkigt.

Det sjuka är att Kiss ser ut och låter bra på klippen från Jimmy Kimmel, förra veckan. Och för några månader sedan kunde man njuta av schyssta klipp från The Kiss Kruise där bandet framstod som vitalt, och levererade sällan hörda rariter med skön glöd. Mot den bakgrunden hade man nästan våga hoppas på att ”The Tour” ihop med Mötley Crüe skulle bli ett segertåg för ett revitaliserat Kiss.
Men nu verkar bandet ha fallit ner i ett djupt hål som jag är tveksam till om dom kan ta sig upp ifrån. Visst kan det handla om tillfälliga halsinfektioner, och ringrostighet. De yngre medlemmarna levererar nämligen inte heller något vidare. Thayer ser ju ut att vara i dvala.

Så Kiss, the love of my life, ta mina råd – och gör följande innan The Tour kickar igång:

1) loosa 5 pannor per gubbe
2) fixa en helt ny setlist, med fräscha låtval
3) gör om scenshowen HELT (det hoppas jag verkligen är ambitionen)
4) reklamera Paul Stanleys sönderopererade stämband

Nu kan vi bara hoppas på att Monster ger gruppen samma kick som Sonic Boom gjorde. Den turnén var ju nämligen ofattbart vital, jämfört med det mesta dom gjort på 2000-talet. I dagsläget är gruppen nämligen bara ett sömnpiller. En gammal mästare som gör en match för mycket, och gör sig själv till åtlöje. Och detta inför öppna ridåer, med tända spotlights. 

Jag hatar att säga det. Men det är sanningen. Jag vill gråta.



Fotnot: Sugar Ray Robinson var en av historiens störste boxningsmästare, med ett fantastiskt fint record – och en av de mest imponerande karriärerna världen skådat. Men av någon outgrundlig anledning vägrade han, på ålderns höst, att lägga handskarna på hyllan. Vad blev då resultatet? Jo, han fick stryk av en massa B-boxare; killar som sedan kunde berätta för världen att dom minsann spöat den store mästaren Sugar Ray. Det blev deras enda meriter – att klå upp en gubbe som inte hade vett att dra sig tillbaks, i rätt tid. Inga utav dom där skitboxarna hade haft en chans mot en ung Sugar Ray. Borde kanske Kiss göra, precis det som Sugar Ray INTE GJORDE, dvs. lägga monsterbootsen på hyllan INNAN dom sabbar sin fantastiska live-historik genom att bli ett ringvrak? I dagsläget är Kiss nämligen bara en guppi i ett akarium av vithajjar. I min värld har Kiss alltid varit överst i näringskedjan. Jag hade velat att man fick minnas dom som obesegrade mästare.

Nyligen hemkommen från New York mediterar jag över mitt tionde, och sannolikt mest besynnerliga besök i staden. New York handlar i mångt och mycket om i vilket sammanhang, med vilka människor och med vilket syfte man besöker metropolen. Till skillnad från tidigare NY-resor, som gjorts i sällskap med partysugna vänner, kändiskåta 20åringar eller drogliberala bohemer, reste jag denna gång med min farsa och några av hans konstintresserade polare. Med en snittålder på över 65 förväntade jag mig en trögflytande trip, som en kombination av pensionärsresa och dagisutflykt. Tji fick jag. För med välkända galleristen Björn Wetterling i spetsen öppnades det dörrar överallt. Det är ju så i New York – man går in genom ett oansenligt hål i väggen på Lower Eastside och befinner sig plösligt i en annan värld, ett annat universum. Det är inte relevant att här redogöra för alla fantastiska besök i konstnärsloft i SOHO eller hangarliknande alteljeer upstate NY. För att inte tala om det eminenta urvalet resauranger, där vi käkade sida vid sida med ensemblen från exempelvis Saturday Night Live och gänget från Friends.

Däremot hamnade vi plötsligt en eftermiddag vid matbordet, hemma hos den världsberömda storformatsfotografen Timothy Greenfield. Han har etablerat sig som en av USAs främsta porträttfotografer med alltifrån Jenna Jameson till George W Bush i sin portfolio. Dessutom är han nära vän med Lou Reed, och Grammybelönad för sitt filmprojekt ”Rock and roll heart” om samma kille. Greenfields hem/studio är precis en sån där paralell New York-värld jag talat om; en ombyggd kyrka i gotisk stil, på lower Eastside, med originalmålningar av Andy Warhol högt och lågt på väggarna, sida vid sida med Greenfields egna porträtt av såväl president Clinton som ovan nämnde Lou Reed.

Och, givetvis, måste jag ju då snacka lite Lulu. Eller hur? Så jag frågar lite försynt om vad Greenfield tycker om Metallicas och Lou Reeds samarbete. Och killen släpper bromsen totalt och visar sig vara ytterst passionerad i sina åsikter. Här är en man som sett processen från insidan. Som regelbundet under inspelningarna träffat Metallica o Lou Reed för att käka lunch och snacka musik, foto och video. Ur Timothy Greenfields perspektiv handlar inte Lulu någonting om dom musikaliska kvaliteerna. För honom handlar det om mod. Framför allt från Metallicas sida. Ett medvetet kliv utanför den metal-ram som dom placerats i, eller rentav varit med att skapa. Och samtidigt ett risktagande för varumärket, folkrörelsen, inrättningen och arvet som ÄR Metallica. ”Yeah, the album sucks” säger Greenfield. Men vem bryr sig? Ska inte åldrande musiker, som serverat mumsbitar till massorna i årtionden, ha rätt att göra något för sitt eget höga nöjes skull? Och det har han ju jävligt rätt i. Ur konstnärens perspektiv blir Lulu plötsligt ett – i viss mån – försvarbart projekt. I konstvärlden bryter man alltid ny mark, mot alla regler – och mot alla förväntningar. Konst behöver inte ”vara till lags” – det är en del av konstens grundpelare. Lulu är därför, som konstprojekt sett, en fullträff. Han utvecklar det ytterligare genom att berömma Lulu som äkta ”rock and roll”. Och då menar han inte nödvändigtvis musikstilen. För vad är egentligen rock and roll? Det handlar ursprungligen om att vara rebell. Det handlar om att leva efter sina egna lagar, och att gå sin egen väg – och följa sina egna instinkter. Rock and roll är INTE att släppa upprepade kloner på The black album ELLER Transformer, gång på gång, för att blidka massorna. Rock and roll är att göra det man själv tror på.
Och återigen – mitt i all sin olyssninsbara prakt – så är Lulu en ”A for effort” när det kommer till att göra just det; att bryta mönster och leva för sina drömmar.

För mig ger detta resonemang ny förståelse, och en helt annan respekt för hela projektet. Nej, det får mig inte att vilja lyssna på eländet igen. Men det fyller mig med vördnad. För hur mycket mod krävs det egentligen inte av ikoner som dessa – att helt gå emot det som förväntas utav dom? För mig är det ta mig fan kärnan i det som kallas rock and roll. Och för den insikten tackar jag Timothy Greenfield.

Ja, så kan det gå till när en förväntat seg pensionärstrip plötsligt landar på Lower Eastside.

Den nya Gloria Story-EPn släpps 2012.05.25.

Den har fått namnet ”OUT OF THE SHADE” och är en syster-release till förra årets listtoppande debutplatta ”Shades of White”. Släktskapet till trots, plattorna emellan – det finns också stora skillnader… Där fullängdaren komfortabelt lutar sig tillbaks på ett radiovänligt och i viss mån polerat sound, så är den nya EPn smutsigare. Samma patenterade melodier och känsla för analog 70-tals-rock återfinns på den nya releasen – men den här gången är ljudbilden grovhuggen. Alla spår av pop har tvättats bort med grov rasp och en rå distortion är ständigt närvarande. Som en vacker störning. Som ett arv från en svunnen lo-tech-era. Det här är The Gloria Story 2.0. Power & Passion, Fire & Thunder. 15 minuter spretande galenskap som sorterar i vintage hard rock-facket, men gör sitt bästa för att slå sig fri från alla genre-begränsningar. Från öppnande, furiösa glam-punk-stänkaren ADORE till avslutande porr-hymnen LACIE HEART är det en kort, guppig resa – lite som ett liv i miniatyr. Gubbrock för livskåta tonåringar, eller ung rebellrock för frihetslängtande pensionärer? You decide!

Svensk förhandsbokning: http://www.ginza.se/Product/Product.aspx?Identifier=157129

 

Kiss å Crüe på turné. 

Jag hoppas nu att det revitaliserade KISS vi fick se på Sonic Boom-turnén fortsätter rida på samma energivåg även i dessa ”Monster-tider”. På nostalgibaserade Alive35-turnén 2008 var det ett sorgligt gäng bronkithärjade sega gubbar vi fick se. Paul Stanleys smärtsamma kråksång i I was made for loving you fick nog många att tänka att sagan var över. Att Kiss var slut. Men redan två år senare var dom tillbaks i Europa och gjorde sina bästa framträdanden på väl över 10 år. Det sägs att inspelningen av Sonic Boom gjort dom hungriga igen. Att dom fick nåt nytt att leverera, och bevisa. Mycket talar för en lika positiv fortsättning. Med Stanleys nyligen kirurgiskt korrigerade stämband, och med nya, tyngre låtar i bagaget finns förutsättningarna där. Helt klart!

Formen på Crüe har ju också pendlat en del under senaste 10 åren. The Terror-twins levererar ju alltid som livskåta 18åringar. Men när det kommer till Mick Mars verkar dagsformen avgöra. Det handlar om hur ont han har, helt enkelt. Vince Neil fortsätter förbrylla mig. Vissa dagar är han pigg, rakbladsvass och fit. För att plötsligt, bara veckor senare, dyka upp som falsksjungande tjockis. Ett bra exempel är Carnival of Sins-turnén, då The Dirt hypen nått omåttliga höjder. På Sweden Rock fick vi se ett ofattbart vitalt band, där en vältränad Vince nyttjade varje millimeter av scenytan. Bland det bästa som någonsin levererats på SRF. Några månader senare satt man bänkad framför LIVE8-galan. Och ut på scenen rultar en blond, korpulent farbror, som bjuder på en falsk Home sweet home som får det att vända sig i magen. Det där handlar kanske om hur nyligen han gjorde de senaste plastikingreppen, och när han genomgick senaste rehab? Ojämt är det, oavsett. Vi får hoppas på att kurvan pekar uppåt när Mötley/Kiss rullar ut på vägarna.

Några frågor har man ju. Hur ska dom, som utlovat, få plats med båda gruppernas kompletta, obantade scenpaket? Blir det inte kaos när Erics drumriser ska trängas med Tommys berg-o-dal-bana? Någon antydde dubbla scener, i varsinn ända av lokalen. Kanske en lösning. 
Senast Kiss turnerade ihop med ett annat band var ju med Aerosmith 2003 på World Domination/Rocksimus Maximus turnén. Då hade båda grupperna ordentligt reducerade setups. 
Det var DOCK en otroligt bra turné. Verkar som att Kiss kände av konkurrensen – och just därför skärpte upp sig ordentligt. På mindre scenyta kunde dom dessutom härja än mer. Kommer ”konkurrensen” med Crüe ha samma effekt? Stanley/Simmons lär ju knappast vilja visa sig slöare än sina 10 år yngre kollegor. Upplagt för kukmätning!

Fansen strider redan om vilket band som är störst/bäst – och vilket band som ska headlina. Ganska ointressant egentligen. Vi i publiken får ju njuta dubbelt, oavsett vilket band som öppnar. Men det är klart att man vill hålla på ”sitt team”. 
Viktigast, och störst i historien är kanske Kiss ändå? Ett kändare varumärke, ett större fenomen? Min morsa känner exempelvis igen Kiss, och vet vem Gene Simmons ”med tungan” är. Men hon står bara frågande inför en bild av Sixx. Men det säger ju inget om hur många riktiga fans respektive band har. Eller hur fördelningen ser ut bland biljettköparna. Kiss tilltalar ju amerikanska barnfamiljer. Kan tänka mig att en å annan moralstressad republikan med Kiss-smink undviker att ta med sina ungar pga Crües grova språk, och Tommys ”titty-cam”.

Viktigast av allt är att vi för första gången bjuds möjlighet att se Strippens original glamm/hair/sleaze-kungar OCH den teatraliska arenarockens pionjärer på en och samma kväll! Det bästa av 70- och 80-talen. 

Om man lyckas sänka guarden, låta bli att ha för höga förväntningar eller överanalysera så tror jag att vi är in for a treat! (kom just på att jag här ovan gjort en ordentlig ÖVERanalys – haha) Nu hoppas vi att samarbetet förlängs, och landar på vår sida av Atlanten också! 

Tar dagen ledig.
Åker till Stockholm å minglar på Hystericas releaseparty.
Måste säga att deras ”WoManowar-sound” är väldigt långt från det jag vanligtvis lyssnar på. MEN det finns nånslags okuvad, rebellisk power i dessa damer. Dom gör sin grej, i en mansdominerad värld – och detta UTAN att framställa sig själva som butchiga, ryska massage-kvinnor. Nope. Det är korsetter och rock-horns i en enda stor, skön, kraftfull symbios. Kan tänka mig att dom fått en del skit ifrån bakåtsträvande metal-traditionalister. Det imponerar på mig att Hysterica inte kompromissar, viker ner sig eller anpassar sig. DET är äkta rock and roll för mig!
Sen kan man ju fråga sig varför dom måste vara så ”onda” och ”arga” (en fråga jag ställs inför när det kommer till dom flesta metalband). Men huvudsaken är att dom förmedlar en känsla – och kanaliserar nånting genom det dom gör. Oavsett motiv så berör det. Läste en spalt av någon gender-fixerad, trångsynt skribent som kallade det för ”pms-metal”. Snacka om patetiskt försök att katalogisera och placera i fack. Musik ÄR ju musik, oavsett om man har laxfilé eller grynkorv i brallan.

Blir en bra kväll. Framför allt ser jag fram mot att träffa folket från Wild Kingdom/Sound Pollution. Och att dricka bärs.

/Filip

Som medlem av den globala rock/hårdrock/metal-communityn så har man ju alltid varit stolt över den gemenskap som vi delar. Att stå i ett publikhav och låta sin högernäve sträva mot skyn, med hornen utfällda, i en kollektiv hyllning till gudarna på scenen är för mig en av de mäktigaste manifestationerna av passion, engagemang och glädje som man kan vara med om.
Hårdrock är för mig gemenskap – som ett syster- och brödraskap där man per automatik känner sig besläktad med alla likasinnade man möter. Jag tror att hårdrockens kraft, och sammanfogande egenskaper, bottnar i musikens rebelliska arv. Från början var rockmusiken ett statement. De hårda låtarna var inte sällan kontroversiella i samhällets ögon. Och under långa tider, då radio vägrade spela ”vår musik” och då SVTs debattprogram kallblodigt slaktade allt vad hårdrock ville förmedla, så var tillvaron som rocker alltid en kamp. Man var tvungen att ta ställning FÖR eller EMOT musiken. Och vi som valde att älska den, vi gjorde också ett indirekt statement. Vi avskiljde oss automatiskt ifrån mainstream-marknaden och vi valde att kämpa för vår övertygelse – tillsammans. Vi målades ut som en egen grupp, med egna värderingar och egen stil. Outsiders.

Den där stämplingen och känslan av att tillhöra en egen kulturell gemenskap är sannolikt också det som fört alla hårdrockare närmare varandra – med starkare band än fans av någon annan musikgenre kan uppvisa. Känslan av att brinna för något, som övriga samhället inte förstår eller som till och med smutskastas, har varit som fogmassa mellan hårdrockare sedan 60-talet. Det är därför som Skogsröjet och Sweden Rock Festival år efter år redovisar 0-statistik när det kommer till slagsmål och andra våldsbrott. Vi är bröder och systrar – och man slår inte sina familjemedlemmar på käften. Vi är ETT – med musiken, och med varandra. Ett gäng glada skitar, som utan att döma, delar samma glädje och passion och smak för musik o bärs.

Jag ställer mig därför frågan: När blev hårdrockarna så jävla gnälliga? Det stora flertalet är givetvis fortfarande glada skitar som respekterar allt från Thin Lizzy till Behemoth, även om man har sina personliga favoriter. Men i dagsläget så dignar alla sociala medier över av bittra negativismer. Om SRF släpper en ny akt så går det två negativa kommentarer på varje positiv, på facebook. ”Soundgarden är skit”, ”Faan vilken besvikelse med King Diamond”, ”Var faan är all glamm? Årets festival är ju värdelös”. Det är bara ett axplock av senaste tidens negativismer. Rocknytt hann knappt släppa den fantastiska nyheten om att W.A.S.P. gör en HEL Sverigeturné i höst, innan sura kommentarer om valet av spelplatser dök upp. ”Va faan spelar dom inte i Stockholm för?” verkade vara en vanlig reflektion. Jag undrar personligen var faan fansens engagemang tagit vägen? Jag hör till generationen som backpackat mellan vandrarhem i hela världen för att se mina favoritartister. Det är ju DET som skiljer metall-skallar från popnerdar. Vi kämpar för vår passion. Min spontana reaktion på nyheten om W.A.S.P.s turné var ”Gött, dom kommer till Sverige!” Inte faan bryr jag mig om att dom inte spelar på just min bakgård. Och inte faan klagar jag över att jag kan se dom på unika platser såsom Trollhättan, exempelvis. Det är ju skitcoolt! Datumet är redan inringat i almanackan.

Ginza Hårdrocks facebooksida är ett riktigt grymt forum för att ta del av ny, och äldre rock. Eminenta metal-finsmakaren Pär Winberg serverar dagligen sköna youtubepärlor från hårdrocksvärlden. Ofta ger detta upphov till riktigt trevliga diskussioner – och jag rekommenderar alla ett besök där. Men vissa dagar flödar kommentarsfältet över av rent hat, fördommar eller anklagelser. Vissa videor är tydligen ”bögiga” eller ”töntiga” eller ”värdelösa” ELLER ”inte riktig hårdrock”. Det där slår in kilar i den fina gemenskapen. Det river upp sår i de täta leden av passionerade rock soldiers. Framför allt är det en jävligt tråkig utveckling, för ett starkt släkte som alltid gemensamt kämpat för sin överlevnad – oavsett om man brunnit för trasch eller death eller glamm. Rock-paraplyet rymmer många stilar. Det är en vacker mångfald – som Ginza Hårdrock är mästare på att återspegla. Inbördeskrig är det sista vi behöver.

Jag tvivlar på att Sweden Rock i framtiden fortsätter vara en lika beskedlig och vänlig tillställning som det var på den tiden då vi mest var glada över att festivalen över huvud taget fanns – när 3.000 pers stod och rockade på fältet i Blekinge, som de sista överlevandena av ett utdöende släkte. I år kommer 40.000 pers vallfärda söderut. Och jag tvivlar inte på att det blir en fantastisk folkfest. Men ska man döma av alla patetiska, negativa kommentarer i alla sociala medier så är stämningen uppviglad och fylld av motsättningar – och påminner mer om ett fotbollsderby i nån Engelsk farmarliga än den stora, vackra familjen vi en gång var.

Så, bröder och systrar – ta tillbaka hårdrocken! Låt er inte splittras av inre motsättningar. Och – FRAMFÖR ALLT – välj att se på saker POSITIVT! Att bemöta kreativa konsertbokningar med bitterhet och negativismer är både bakåtsträvande, och ett direkt hot mot vår community. I slutändan har man alltid ett val – om man inte gillar en artist kan man alltid låta bli att köpa biljett. Valet ligger hos individen. Har man befogad kritik mot någonting – framför gärna den på ett konstruktivt vis, utan hat. Men att klaga som skitungar, eller DÖMA som inkvisitionen löser absolut inget!

Peace, love & Rock and Roll.

 

 

 

 

 

 

Fotnot: Däremot är jag helt klart FÖR en levande debatt – att åsikter ventileras och att man står för sin sak. Men det är INTE samma sak som att hata, klaga eller döma. Jag har givetvis stor förståelse för att många rockers vänder på sina slantar, och att man vill ha maximal valuta för pengarna när man köper en festivalbiljett. Självklart hoppas man på att få se så många av sina favoritband som möjligt. MEN, återigen, man har alltid ett val. Du är aldrig tvingad att köpa en biljett.

Arkiv