The Gloria Story

Tar dagen ledig.
Åker till Stockholm å minglar på Hystericas releaseparty.
Måste säga att deras ”WoManowar-sound” är väldigt långt från det jag vanligtvis lyssnar på. MEN det finns nånslags okuvad, rebellisk power i dessa damer. Dom gör sin grej, i en mansdominerad värld – och detta UTAN att framställa sig själva som butchiga, ryska massage-kvinnor. Nope. Det är korsetter och rock-horns i en enda stor, skön, kraftfull symbios. Kan tänka mig att dom fått en del skit ifrån bakåtsträvande metal-traditionalister. Det imponerar på mig att Hysterica inte kompromissar, viker ner sig eller anpassar sig. DET är äkta rock and roll för mig!
Sen kan man ju fråga sig varför dom måste vara så ”onda” och ”arga” (en fråga jag ställs inför när det kommer till dom flesta metalband). Men huvudsaken är att dom förmedlar en känsla – och kanaliserar nånting genom det dom gör. Oavsett motiv så berör det. Läste en spalt av någon gender-fixerad, trångsynt skribent som kallade det för ”pms-metal”. Snacka om patetiskt försök att katalogisera och placera i fack. Musik ÄR ju musik, oavsett om man har laxfilé eller grynkorv i brallan.

Blir en bra kväll. Framför allt ser jag fram mot att träffa folket från Wild Kingdom/Sound Pollution. Och att dricka bärs.

/Filip

Som medlem av den globala rock/hårdrock/metal-communityn så har man ju alltid varit stolt över den gemenskap som vi delar. Att stå i ett publikhav och låta sin högernäve sträva mot skyn, med hornen utfällda, i en kollektiv hyllning till gudarna på scenen är för mig en av de mäktigaste manifestationerna av passion, engagemang och glädje som man kan vara med om.
Hårdrock är för mig gemenskap – som ett syster- och brödraskap där man per automatik känner sig besläktad med alla likasinnade man möter. Jag tror att hårdrockens kraft, och sammanfogande egenskaper, bottnar i musikens rebelliska arv. Från början var rockmusiken ett statement. De hårda låtarna var inte sällan kontroversiella i samhällets ögon. Och under långa tider, då radio vägrade spela ”vår musik” och då SVTs debattprogram kallblodigt slaktade allt vad hårdrock ville förmedla, så var tillvaron som rocker alltid en kamp. Man var tvungen att ta ställning FÖR eller EMOT musiken. Och vi som valde att älska den, vi gjorde också ett indirekt statement. Vi avskiljde oss automatiskt ifrån mainstream-marknaden och vi valde att kämpa för vår övertygelse – tillsammans. Vi målades ut som en egen grupp, med egna värderingar och egen stil. Outsiders.

Den där stämplingen och känslan av att tillhöra en egen kulturell gemenskap är sannolikt också det som fört alla hårdrockare närmare varandra – med starkare band än fans av någon annan musikgenre kan uppvisa. Känslan av att brinna för något, som övriga samhället inte förstår eller som till och med smutskastas, har varit som fogmassa mellan hårdrockare sedan 60-talet. Det är därför som Skogsröjet och Sweden Rock Festival år efter år redovisar 0-statistik när det kommer till slagsmål och andra våldsbrott. Vi är bröder och systrar – och man slår inte sina familjemedlemmar på käften. Vi är ETT – med musiken, och med varandra. Ett gäng glada skitar, som utan att döma, delar samma glädje och passion och smak för musik o bärs.

Jag ställer mig därför frågan: När blev hårdrockarna så jävla gnälliga? Det stora flertalet är givetvis fortfarande glada skitar som respekterar allt från Thin Lizzy till Behemoth, även om man har sina personliga favoriter. Men i dagsläget så dignar alla sociala medier över av bittra negativismer. Om SRF släpper en ny akt så går det två negativa kommentarer på varje positiv, på facebook. ”Soundgarden är skit”, ”Faan vilken besvikelse med King Diamond”, ”Var faan är all glamm? Årets festival är ju värdelös”. Det är bara ett axplock av senaste tidens negativismer. Rocknytt hann knappt släppa den fantastiska nyheten om att W.A.S.P. gör en HEL Sverigeturné i höst, innan sura kommentarer om valet av spelplatser dök upp. ”Va faan spelar dom inte i Stockholm för?” verkade vara en vanlig reflektion. Jag undrar personligen var faan fansens engagemang tagit vägen? Jag hör till generationen som backpackat mellan vandrarhem i hela världen för att se mina favoritartister. Det är ju DET som skiljer metall-skallar från popnerdar. Vi kämpar för vår passion. Min spontana reaktion på nyheten om W.A.S.P.s turné var ”Gött, dom kommer till Sverige!” Inte faan bryr jag mig om att dom inte spelar på just min bakgård. Och inte faan klagar jag över att jag kan se dom på unika platser såsom Trollhättan, exempelvis. Det är ju skitcoolt! Datumet är redan inringat i almanackan.

Ginza Hårdrocks facebooksida är ett riktigt grymt forum för att ta del av ny, och äldre rock. Eminenta metal-finsmakaren Pär Winberg serverar dagligen sköna youtubepärlor från hårdrocksvärlden. Ofta ger detta upphov till riktigt trevliga diskussioner – och jag rekommenderar alla ett besök där. Men vissa dagar flödar kommentarsfältet över av rent hat, fördommar eller anklagelser. Vissa videor är tydligen ”bögiga” eller ”töntiga” eller ”värdelösa” ELLER ”inte riktig hårdrock”. Det där slår in kilar i den fina gemenskapen. Det river upp sår i de täta leden av passionerade rock soldiers. Framför allt är det en jävligt tråkig utveckling, för ett starkt släkte som alltid gemensamt kämpat för sin överlevnad – oavsett om man brunnit för trasch eller death eller glamm. Rock-paraplyet rymmer många stilar. Det är en vacker mångfald – som Ginza Hårdrock är mästare på att återspegla. Inbördeskrig är det sista vi behöver.

Jag tvivlar på att Sweden Rock i framtiden fortsätter vara en lika beskedlig och vänlig tillställning som det var på den tiden då vi mest var glada över att festivalen över huvud taget fanns – när 3.000 pers stod och rockade på fältet i Blekinge, som de sista överlevandena av ett utdöende släkte. I år kommer 40.000 pers vallfärda söderut. Och jag tvivlar inte på att det blir en fantastisk folkfest. Men ska man döma av alla patetiska, negativa kommentarer i alla sociala medier så är stämningen uppviglad och fylld av motsättningar – och påminner mer om ett fotbollsderby i nån Engelsk farmarliga än den stora, vackra familjen vi en gång var.

Så, bröder och systrar – ta tillbaka hårdrocken! Låt er inte splittras av inre motsättningar. Och – FRAMFÖR ALLT – välj att se på saker POSITIVT! Att bemöta kreativa konsertbokningar med bitterhet och negativismer är både bakåtsträvande, och ett direkt hot mot vår community. I slutändan har man alltid ett val – om man inte gillar en artist kan man alltid låta bli att köpa biljett. Valet ligger hos individen. Har man befogad kritik mot någonting – framför gärna den på ett konstruktivt vis, utan hat. Men att klaga som skitungar, eller DÖMA som inkvisitionen löser absolut inget!

Peace, love & Rock and Roll.

 

 

 

 

 

 

Fotnot: Däremot är jag helt klart FÖR en levande debatt – att åsikter ventileras och att man står för sin sak. Men det är INTE samma sak som att hata, klaga eller döma. Jag har givetvis stor förståelse för att många rockers vänder på sina slantar, och att man vill ha maximal valuta för pengarna när man köper en festivalbiljett. Självklart hoppas man på att få se så många av sina favoritband som möjligt. MEN, återigen, man har alltid ett val. Du är aldrig tvingad att köpa en biljett.

Tänkte – ”vad kan jag skriva om som inte bara handlar om bandet”? Blir ju lite tjatigt att endast använda den här bloggen som en reklampelare.
Well, New York är mitt andra hem. En plats som jag besökt otaliga gånger, och som jag alltid längtar tillbaks till så fort jag åker därifrån… Så här kommer Filip’s guide till NEW YORK.

För den som vill söka rötterna hos Bob Dylan, Kiss eller NY Dolls så är New York ett givet resmål. Senast jag var där la jag alldeles för mycket tid på att besöka åldrande rockklubbar eller drälla i Kiss gamla replokaler (en av dom är en eminent serieaffär på 23:e gatan) vilket, givetvis, var helt magiskt! Men NY erbjuder mer än att bara hänga på Café Wha i Greenwich villiage för att se om Dylans musik fortfarande sitter i väggarna.

En annan sanning: Sex and the City-NY suger. Carrie Bradshaw är inte New Yorks själ och hjärta. Du hittar det genuina NY hos mannen på gatan, och i de slingrande kvarteren söderöver… Här är tipsen att följa om man vill få ligga på riktigt!

Först av allt: Köp Time Out New York – där listas alla aktuella events. (icke att förväxla med NY-times)

 

MIDDAG:

David Burke & Donatellas – googla. Coolaste stället jag ätit på. Dyrt som stryk. Kreativt som få andra platser. Det är som att käka i ett vardagsrum inrett av Willy Wonka. Allting är hemtrevligt, med en twist. Uppklätt! No sneakers.

Bar 89 – på 89 Mercer Street. Bästa burgarna i världen. Högt i tak. Clean inredning. Stora änglavingar som dekoration. Feta burgare. Vacker personal.

La Esquina – på 114 Kenmare. Creative tex-mex. Det här är inte den sedvanliga fredags-tacosen på Afterwork-haket. Nope. Här är menyn och inredningen totalt maxad. Och massa vackra latin-asses att vila ögonen på för såväl boys som girls.

58 Plattaforma – googla adressen! Brasiliansk restaurang. Underbar! Rejält med kött, serveras på svärd vid borden – i rikliga mängder. Lite åt det rustika hållet.

Peter Luger Steakhouse – finns två. Välja den som ligger i Brooklyn – i de (före detta) farliga områdena under Brooklyn Bridge. Michelin-stjärne-restaurang där man får sitt livs bästa kött för ca 300 SEK. Stjärnan till trots så är stället anspråkslöst – påminner om en Tysk öl-hall från sekelskiftet, vilket det också är. Stjärnan baseras uteslutande på matens kvalité. Inte det minsta posch.

Artichokes – bästa pizzan. Finns i Meatpacking, Soho mm. Hemtrevligt, med bastanta italienska damer som dunkar ut matiga kvalitetspizzor. Undvik Spenat-pizzan. Den är too much.

 

BARER/KÄNDIS-SPAN/LÄTTARE MAT:

Pastis – meatpacking  district. Fransk bistrostajl med eminent bar-häng och grymt käk. Bra seafood.

Apoteque – Chinatown. Mycket riktigt ett gammalt apotek. Drinkarna serveras i gamla medicinburkar.

Baltazaar – bistroklassiker i Soho – där Salman Rushdie hängde, även under sina dagar i exil. Håller än! Boka bord, eller köp med lite bröd från deras egna, angränsande bageri.

The Hudson – hotellbar (där jag träffade Usher – haha). Philppe Stark har inrett hela hotellet i en blandning av rustika tränöbler, plexiglas och självlysande ljusinstallationer. En designpärla, vars popularitet – som allt i NY – svänger upp och ner.

Chelsea Market – världens coolaste saluhall, inhyst i en gammal kexfabrik. Så rått att man funderar på hur fan dom har tillstånd att servera mat där… Råa tegelväggar, mässingsblänkande turbiner och ärgade rörledningar överallt. Bäst är den stora, japanska delen som vräker ut kvalitetssushi till riktigt bra pris.

 

SHOPPING:

Odin – 750 Greenwich street Herr/kill-mode. Grym!

DUMBO – området i Brooklyn under/omkring Manhattan Bridge. Kreativt, trendigt, alternativt.

WILLIAMSBURG, Brooklyn – North Bedford street. Där hänger man.

SOHO – fortfarande värt en halvdag. Ta en karta på någon av butikerna. Här öppnar allting sent – ca 12.00.

Opening Ceremony – 35 Howard Street. Mest hypade Svensk-butiken i NY.

Footlocker – tråkig kedja som finns överallt. MEN dom råkar vara grymma på sneakers. Har massa modeller som aldrig landar i Sverige

UNDVIK: Manhattan Mall. Alla lockas av den kitschiga utsidan. Innuti finns inget av värde.

 

SIGHTSEEING/PROMENADER/AVANTGARDE:

Alfabeth City – avenyerna A, B, och C. Här hittar man japanska soppkök, Lenny Kravitz favorit-seconhands och Tibetanska restauranger i världens ruffigaste miljö. Ståltrappor och tegelfasader.

Coney Island – det klassiska nöjesfältet vid Atlantkusten ska rivas, och då försvinner en stor amerikansk kulturskatt. Det var från Coney Island som gänget The Warriors, från filmen med samma namn, härstammade. Coney är själva sinnebilden för ett vintage-nöjesfält med 100åriga anor. Jag åkte dit mitt i vintern. Gick ensam mellan nerstängda attraktioner och marknadsstånd i blekta kulörter med flagnande målarfärg. Magiskt! Det stora pariserhjulet – Wonder Wheel – är alltjämt en av NY’s kändaste landmärken. Tills vidare, that is. T-bane-färden till Coney tar dig genom hela Brooklyns betongdjungel. Det är en äkta klassresa från glittriga Manhattan till medelklassens sönderklottrade verklighet.

Lower Eastside och East Villiage – fortfarande världens coolaste, alternativa kvarter. Barer, alternativt käk, transor, studenter, hostels och småbutiker.

Greenwich Villiage – studenter, arvet från Dylan, livemusik och standup. Krogar med underhållning i varje gatuhörn, kvällstid. Mysiga cafeer med grym frukost/brunsch dagtid.

Chelsea Hotel – besök innan det blir förstört. Nya ägarna vill förvandla denna pop-kulturella pärla till nyrenoverat lägenhetskomplex. Det var här som Sid sköt Nancy, och författare som Twain och Borroughs plitade ner delar av sina skatter. Antalet konstnärssjälar som bott i något av rummen är oändligt – med odödliga namn som Dylan och Janis Joplin i leden.

Gå över Brooklyn Bridge. Ta taxin till Brooklynsidan och gå till Manhattan. Då får man den perfekta vyn över stan! Solnedgången är magisk. Stanna vid mittspannet, ignorera övriga turister – njut.

MoMa – Museum of modern art. Skit i alla creddiga gallerier i SOHO. På Moma får man bättre å mer av allt!

Empire State Building – underskattad turistfälla. Lång kö. Men ger en oslagbar vy över midtown-Manhattan med den gamla indianstigen Broadway som ett diagonalt pärlband tvärs genom rutmönstret.

Staten Island-färjan – magisk åktur som ger bästa vyn av frihetsgudinnan och  skylinen. Skymningsturen är bäst. Var beredd på att vinden piskar illa på för-däck.

The Highline – en park i meatpacking som byggts på en gammal järnväg. Cool. Den slingrar sig fram, 15 meter upp i luften, mellan gamla, ruffiga slakteribyggnader och nya übertrendiga hotell i glas och stål. Att meatpacking i övrigt har förlorat sin charm, blivit populistiskt och utrensat är dock lite sorgligt för oss som gillade tiden då klubbarna trängdes med prostituerade transor, och slakterier som lastade kött.

Central Park – andas! Du har sett det på film. Barnfamiljer på filtar, pinglor som joggar, gamlingar som kör quigong. Verkligheten är likadan.

UNDVIK: åk INTE ut till frihetsgudinnan. Du wastar en halv dag å 100$ på en utsikt du får gratis från broarna/färjorna.

 


Finns ju såklart 1000 fler tips. Detta är dom bästa jag har. Viktigast av allt i NY är människorna. Sätt dig ner i Washington Square Park och du är snart involverad i ett samtal med någon 80 årig dam – med ett sekel av coola historier från den urbana djungeln.

Vi hann knappt ställa in vår medverkan på Nalen den 1 Mars innan lite oroade mail dök upp. Vi ställer in på grund av att vår FILIP RAPP måste korrigera en liten spricka i revbenet någon dag innan Nalen-gigget. Doktorn har rekommenderat vilo-läge. Så dessvärre kan The Gloria Story inte medverka på Nalen. Filip kommer på fötter innan ni vet ordet av. Vi är mest ledsna för att vi måste låta bli att lira.

Men oroa er icke, Stockholmare. Vi har massa smått å gott och stort å fluffigt planerat för att kompencera er i vår, sommar och höst! Ni kommer få upprepade chanser att se oss!

 

KLARA TURNÉDATUM (20-talet tillkommer)

2012.03.03: DAGNYS. Falköping

2012.04.28: GOTHENBURG ROCK FEST, Parken, Gbg. Showtime: 20.55

2012.05.26: ROCKHOUSE, Akustiskt releasegig i butik, Gbg. Showtime: 14.00.

2012.06.02: UPPÅNER-FESTIVALEN, Tibro.

2012.06.6/7/8/9: SWEDEN ROCK FESTIVAL – you all know about this one! Vi återkommer med datum och tid! 🙂

Arkiv