admin

1 2 3 9

Årsavhandling av Filip Rapp.

Det blir ingen lååååång krönika om allt vi åstadkommit i år – ni som följer oss på nätet och IRL vet redan att vi i juni dundrade in på Grammotex hårdrockslista på 1:a-platsen med vår debutskiva ”SHADES OF WHITE” (och innan dess dominerade vi hårdrockstoppen på såväl Ginza som CDON), följde upp det med en 30 spelningar lång turné som tog oss till bland annat Skogsröjet och Eksjö stadsfest, men också kors och tvärs genom Sverige och Norge som förband till Ted Poley (Danger Danger), Gilby Clarke (ex Guns and Roses), Raubtier, Warrior Soul och M.ill.ion. Ni vet också att vi för någon månad sedan plockade ut platina-skivor för vår singel ”OH NO” som sålt i 22.000 ex, och att vi dessutom haft två mindre radiohittar med utskällda Thin Lizzy-hommagen ”Valentino” och ”I can make you run”. Musikvideon till ”I can make you run” har dykt upp på sighter världen över. Bland annat på Rocknytt.net och Crankitup.se – men också på KISSONLINE.com och på Rock Hard Magazine, för att nämna ett fåtal av många hundra. På soffbordet där hemma ligger drivor av tidningsurklipp från Sweden Rock Magazine, Closeup, SLITZ, Rock Hard, Fireworks och ett dussin andra publikationer från hela världen – där vi figurerat med intervjuer, recensioner och annonser. Brist på PR har det inte varit. Vi har gjort Bandits Rivstart i såväl TV som Radio, varit med i TV4, och gjort 20-talet radiointervjuer i olika stationer. Men mest minnesvärt var när Rock Hard Magazine i Tyskland drämde till och gav Shades of White 8,5 av 10 i betyg. Eller när Closeup Magazine gav oss en schysst 8:a. Vi har precis summerat året med att hamna på top10-listor över årets bästa album i såväl SRM (10:e plats) som CLOSEUP (6:e plats) – signerat Carl Linneaus och Kristian Svensson. Lika stolta är vi dock över alla sköna reportage, intervjuer, recensioner, tävlingar och nyhetsnotiser som publicerats här på ROCKNYTT under året, och även hos CRANKITUP och många andra Svenska sighter. Vi älskar rocksidor som ger NY musik utrymme – även om man ligger på independentbolag med mindre budget. Vi tackar för det! Googlar man ”The Gloria Story” så ramlar det in bortåt 500.000 träffar på nätet (att jämföra med ca 50.000 samma tid förra året).  Vi räknar helt och fullt med att addera ännu en nolla till den siffran, nästa vinter – vi ser nämligen fram emot ett fullspäckat 2012, då vi hoppas få chansen att fortsätta sprida Gloria-madness i såväl Sverige som resten av världen…

I fin bloggtradition kommer här en lista med årets mest minnesvärda punkter…
Så här följer ÅRETS BÄSTA…

KONSERT: Vår bästa konsert var på Parken, i Gbg i höstas – allt klaffade 110%
Den bästa konserten jag sett med ett annat band i år var nog The Ark på Eksjö Stadsfest. Ska då tilläggas att jag i princip inte sett en enda konsert i år på grund av att vi själva lirat så mycket.

MÅLTID: Hello Monkey i Göteborg. Aldrig har asian crossover varit så jävla trivsamt. Vill också ge ett hedersomnämnande till Restaurang Glädje i Skövde – där självaste Gilby Clarke blev lyrisk över köttet.

TRÄNING: Högreppare. Multifunktion. Uthållighet gäller. Maxlyft är för uppumpade testo-bebisar med hemorojder. På scenen vinner den som kan hoppa högst och röja mest.

FEST: Utan tvekan – backstagepartyt på Skogsröjet. Har SÄLLAN haft så kul. Komplett med legendarisk surfing på en serveringsvagn.

SKIVA: (förutom vår egen) Dött lopp mellan “SIXX AM”, Märvel’s ”Warhawks of War” och Alice Coopers “Welcome 2 My Nightmare”.

LÅT: En omöjlig fråga. Men sjuka evighetsballaden ”Genesarets sjö” har rullat en del i turnékärran. Inte för att den är skitbra, utan snarare för att den är rätt bisarr…

HEMVÄNDARE: En kär gammal kompis Anders Nyström återvände hem till snöiga Sverige efter 12 år av konstant sommar på Hawaii. Han är hemma för att stanna.

MEST SAKNADE: Eric Carr.

DRYCK: Filip dricker Cola. Calle och Jocke dricker starköl. Siberg blir hög på MONSTER. Och Kid häller i sig allt som ställs i hans väg.

PERSON: Återigen är Pelle Axeland, ICYOU, svår att klå på en sån här lista. Utan honom – ingen skiva över huvud taget. Det är sanningen.

DAG: Den 2 juni – dagen då vi släppte plattan. Började med TV-intervjer, fortsatte med fina försäljningsrapporter, och avslutades med ett TOTALT FULLSATT releaseparty.

NATT: Releaseparty #2 hölls i Stockholm den 3 juni. Natten efteråt är smått legendarisk. Den ville inte ta slut. Inte vi heller.

FÖREBILD: Som alltid: våra föräldrar. Men utöver dem så är splitthoppande, powersjungande, rövviftande och evigt unge 59-åringen Paul Stanley en ständig ledstjärna. Dag efter dag, år efter år, levererar han – för vår underhållnings skull – och han klagar aldrig över sina misslyckade höftledsoperationer, sina utslitna och nyopererade axlar, att han är döv på ena örat eller att han lever med hjärtfel. Han kör på, in the name of rock and roll!

RESA: Turnén med Ted Poley. Sällan har en roadtrip kantats av så mycket garv – från Jevnaker i väst till Stockholm i öst.

FILM: Tintin. Inte för att den var perfekt, utan för att det ÄNTLIGEN kom en riktig och ganska bra film baserad på allas vår favoritserie. Gamla Tintin-skivor med Thomas Bolme är typ det enda som spelas i Calles bilstereo på vägen till spelningar (förutom då ”Genesarets sjö”)

KÖP: Innan börsen rasade köpte jag en IBANEZ PS10 LTD – Paul Stanleys mest legendariska signaturmodell. I near mint condition. Min bästa pensionsförsäkring.

MODE-MÄRKE: TheCoolboysClothing vars linne prytt min överkropp under höstens samtliga spelningar.

SPEL: Skyrim har tågat in i mitt liv. Äventyrar musikkarriär, jobb och samtliga sociala relationer.

UTTRYCK: ”Gissa!” (nån slags svårbegriplig ordlek från Badmouth-killarna)

NYA BEKANTSKAP: Ett år som detta får man många nya vänner. Vi har ju flängt kors och tvärs över landet. Ingen nämnd, ingen glömd. Vi älskar våra skivbolag, business-kollegor, sponsorer, vänner, kollegor och fans. Men den finaste nya vännen vi tar med oss från 2011 och in i framtiden är det sociala geniet Chris LeMon från Rambo Live och Badmouth. Med ett leende på läpparna, ett skämt i bakfickan och massor av värme har han ombesörjt våra livebokningar – och lyft vårt band till en helt ny nivå.

På fredag 23/12 gör The Gloria Story årets sista spelning i hemstaden Skövde. Stället heter Backstage, Husaren – och vi välkomnar ALLA som råkar vara i regionen. Uppesittarkvällar framför TV:n är kraftigt överskattat.

Bilderna får tala för sig självt. Men det handlar om top-10 listor över 2011 års bästa album, enligt SWEDEN ROCK MAGAZINE och CLOSEUP MAGAZINE.
Idag är en dag av stolthet och glädje. Skål!

 

Funderade över vad äkta rock and roll egentligen innebär. Och då menar jag inte ”rock and roll” i bemärkelsen ‘populärmusik’, utan som livsstil och fenomen. Och det finns givetvis hur många definitioner som helst på detta. Men ett ord fastnade dock i mig, när jag satt och funderade: presens. Presens i avseendet ”nutid”. Dvs. något som lever, händer och existerar här och nu. Rock and roll skulle i detta kontext kunna betyda ”rätten att leva/njuta/röja/etc här och nu” – vilket ju är precis vad man gör när man går på en rockkonsert, exempelvis. Adderar man också fler perspektiv, så som att i presens existerar inget ”futurum” så kan man utöka definitionen av Rock and Roll till nåt i stil med ”Live for today, don’t worry about tomorrow”. Det låter banalt. Men det är precis den strofen som skildrar tillvaron som vi, slavar under rock and rollen, lever i. Rock and roll är varje öl man dricker, utan att oroa sig för bakfyllan. Rock and roll är alla splithopp, utan oro för utslitna leder. Rock and roll är alla vrål, utan oro för knottror på stämbanden. Och framför allt är rock and roll att utlämna sig, här och nu – blotta sig för världen, och samtidigt konsumera maximal njutning – utan att oroa sig för fadd eftersmak när spotlightens sötma slocknar. Rock and roll är att ta nästa språng i mörkret, även om man inte har några garantier för att man landar på stadig mark. Rock and roll är mod, och samtidigt förvägran av ansvar. Rock and roll är äventyrslust, och samtidigt rädsla för att tyna bort. Det är en livsstil, en kraft och en ylande vargflock. Och – framför allt – Presens. Här och nu.

/Filip

”I can still kick the toupé off of your head!” – En 51-årig Paul Stanley svarar på en spydig journalists frågor om stjärnans hälsotillstånd. En månad tidigare hade Paul genomgått en omfattande höftledsoperation, och ett misslyckat byte av höftkulan. Ovanpå detta hade han luftrörskatarr och problem med båda rotator-lederna i axlarna. Med den attityden borde vi alla gå genom livet, istället för att uppdatera våra fb-statusar med dagens förkylningstillstånd.

I enlighet med tidens anda, så måste vi mindre etablerade band – ”påväg upp” – vinna en omröstning för att få spela på Sweden Rock Festival 2012. Det är i sann Idol-anda. Och det är ju så saker och ting går till numera; man måste vinna omröstningar för att ta sig frammåt! Det är fine för oss! Vi lirar med så gott det går! En omröstning är ju dessutom ett effektivt sätt för festivalledningen att ta reda på hur många, och hur enagerade fans som de drygt 100 nominerade banden faktiskt har. (jag låter bli att lägga ut för mycket resonemang om att det här med omröstning dessvärre oxå ger en del ”Emergenza-vibbar” – ni vet, mest polare vinner lixom…).

Hur som helst. Vi tänker ge gärnet! Vi vill VERKLIGEN komma med och spela (och detta på den RIKTIGA festivalen, och inte på Sensus/Nemis-scenerna där vi alla har kämpat oss fram förr).

På den här länken hittar man alla band, och instruktioner om hur man röstar: http://www.swedenrock.com/index.cfm?pg=574
Man kan rösta varje dag, om man så vill.
Det roliga är att jag genom tävlingen faktiskt hittat en jävla massa bra musik. Varje deltagande band är representerat med en musikvideo, eller ett liveklipp. Och det är bara att konstatera – det finns mycke bra rock och metal där ute i världen!

Den 24 november, är det exakt 20 år sedan som Freddie Mercury gick bort. 1991 var Aids, ihop med stundande finanskriser, på allas läppar och i allas mardrömmar. Mercury, som var en av de mest LEVANDE och kända karaktärerna från 70- och 80-talens glittriga arena-rock-era, var plötsligt död. Och ihop med honom dog det glada och bekymmerfria 80-talet och mänskligheten skickades, med katapult, handlöst in i det osäkra och främmande 90-talet. Dessutom cementerade Mercurys död mänsklighetens kollektiva rädsla för den globala Aids-epedemin. Rädslan fick en galjonsfigur. Om rockguden Mercury kan dö, vem går då säker, liksom? Hyllningskoncerterna avlöste varandra, liksom galorna med insamlingar till Aidsforskningen. Idag är det 20 år sedan, och precis som då är jag säker på att all etablead nöjes- och musikpress kommer att skriva spaltmeter om Freddie Mercury. Legenden. Sångaren. Frontmannen. Och visst är han värd att hyllas! Det finns nog ingen med någorlunda koll på musik som inte skulle nämna Mercury på en lista över tidernas 10 bästa frontmän och sångare. Han var ett unikum. En av den här världens allra mest säregna och strålande skapelser.

Men stora män kastar också stora skuggor…

För vem minns väl idag att det på Bellevue Hospital, NYC, på exakt samma dag, avled en annan gudabenådad musiker – och tillika godhjärtad människa? Hans namn var Eric Carr, den mullrande åskan som gett Kiss en spark i röven under hela 80-talet. Han dog av en serie hjärnblödningar, till följd av hans svåra cancer och den tuffa medicinska behandlingen han genomgick i samband med detta. Redan 1991 var hans död någonting som liksom skedde i det fördolda. När Rolling Stone Magazine dedikerade hela sitt decembernummer till Mercurys ära, skrev dom inte ens en liten notis för att hylla Eric. Må så vara att Kiss förde en tynande tillvaro, och popularitetsmässigt var långt mindre än Queen vid den här tidpunkten. Och givetvis var Freddie på alla vis en större stjärna än vad Eric Carr någonsin aspirerade till att bli. Men att en samlad presskår totalignorerade bortgången av en av 80-talets mest inspirerande trummisar ser jag, än idag, som ett av de största mediala sveken i musikjournalistikens historia. Och jag är rädd att vi idag, 20 år senare, vaknar upp till samma verklighet: Kultursnobbar, prettojournalister och finrums-tyckare som fortsätter att förneka Kiss, och Kiss betydelse i rockhistorien. Det där är precis samma typ av människor som konsekvent vägrar att välja in Kiss i the Rock and Roll hall of fame. Och det är precis samma trångsynta människor som sågat varje Kiss-skiva vid fotknölarna – även när dom levererat uppenbara mästerverk såsom Destroyer eller Alive.
Eller Creatures of the Night.
Underbara, fantastiska Creatures of the Night – skivan där Eric Carr 1982 ÄNTLIGEN fick komma till sin rätt efter några år under vilka Kiss gjort desillusionerade utflykter med skitskivor såsom Unmasked och The Elder.

Det sägs att Paul och Gene 1974, i Kiss vagga, ville ha tag på en Bonham-liknande trummis, som dessutom var lättstyrd och medgörlig. Killen som hamnade i bandet – Peter Criss – anställdes utan att ens provspela. Och kanske var det så att dom köpte grisen i säcken (även om vi Kissfans alltid kommer älska Peter Criss)? Det dom fick var nämligen en kille med unikt, jazzigt sound, hett temperament och vissa samarbetssvårigheter. För att inte tala om drogerna. Och det var först när Peter lämnade bandet i början av 80-talet som dom hittade den typ av trummis som dom sökt efter från första början – Eric Carr. Carr var teknisk, hårdslående, effektiv och smakfull som trummis, och dessutom – på alla vis – en vänlig, livsglad och tillmötesgående människa. Dessvärre ramlade han huvudstupa in i ett Kiss som var desillusionerat, på ruinens brant, och ute och cyklade rent kreativt. 80 och 81 kan knappast ses som minnesvärda milstolpar i bandets karriär. Slutet verkade nära när skrattretande konceptalbumet The Elder nådde skivhyllorna (och därefter REA-backarna) 1981.

Men 1982 dundrade The New Wave of British heavy metal fram över jordklotet som en befriande, mullrande rock-orgasm. Och någonstans i ego-ruset insåg väl Paul och Gene att det var dags att hoppa på tåget, och ta Kiss in i den nya tiden. Och resultatet blev Creatures of The Night – det tyngsta som gruppen dittills producerat, full med storskalig hårdrock som frodades med Eric Carr vid spakarna. Vad hade exempelvis I still love you och titelspåret varit utan foxens übermäktiga hammrande? Och även om Creatures just då inte blev någon megasuccé så har den under åren fått välförtjänt status som ett av de främsta Kiss-albumen, och tillika skivan som räddade gruppen från undergång. Och detta mycket tack vare Erics insatser.

Många Kissfans bortser från 80-talet – den osminkade eran då Kiss blev ett mainstreamband i mängden. Men det går inte att blunda för låtsnickrandet, och de instrumenala insatserna på några av spåren från detta decennium. Vill man höra Eric Carr i sitt esse föreslår jag, i urval: Hela Creatures of the Night, A million to one (Lick it up), Thrills in the night (Animalize) och Nowhere to run (Killers). Rekommenderar också att man kollar in spelningen inför 200.000 pers på Maracana Stadium i Rio 1983 (finns på Kissology 2) – en av gruppens sista gig i smink fram till återföreningen 96. Det är för dessa nämnda insatser som jag minns Eric Carr och inser att han var en drivande kraft, som bidrog till att hålla Kiss levande och rockande i 10 års tid.

I otaliga klipp, intervjuer och skildringar från Erics karriär framkommer också den ständiga bilden av en man som älskade att lira trummor, och som älskade sina fans. Han var helt uppenbart en konstnärssjäl och multitalang med gott hjärta. Och även om det talats mycket om att han då- och då hade interna sammandrabbningar med främst Paul Stanley så var han, gentemot sina supportrar, vänner och fans alltid en frisk fläkt, med humor, engagemang och värme.

En av Erics sisa insatser för Kiss var musikvideoinspelningen för God gave Rock and Roll to you II som skedde, mot läkarnas inrådan, bara några dagar innan Eric gick bort. Videon visar en svartklädd och smal – men i övrigt högst vital och energisk – Eric som gör det han gjorde bäst – lirade trummor!

Så, på min inrådan – i stormen av Mercuryhyllningar – ta Er också tid att ägna några tankar åt Foxen; Eric Carr.

Fotnot: All cred till Sweden Rock Magazine –  blev faktiskt rörd när jag såg att dom valt att hylla Eric Carr i senaste nummret. En fin gest, tycker jag.

1 2 3 9
Inlägg
Arkiv