Efter att ha gjort ett antal turnéer som förband till The Quireboys så hängde jag den här gången med som tourmanager och merchsäljare, under tre dagar i ett höstruskigt Sverige. På torsdagens spelning på Sticky Fingers hade jag alldeles perfekt vinkel från merchbåset mot scenen, och kunde för första gången på länge i princip ostört njuta av hela Quireboys framträdande och den fina bonusen; förbandet Close Quarters.

Quireboys var bländande som alltid. Men det är också ett meat & potatoes-band som är så rutinerade på det dom gör 200 kvällar om året, att det endast går skilja konserterna åt i de små detaljerna. Så också på Sticky, även om den vanliga repertoaren på den här turnén blandas upp med några sköna bluescovers från senaste plattan ”White trash blues”. Jag gillar det skarpt, såklart.

Men den här gången tänker jag göra en annorlunda recension och fokusera på förbandets insats. För den är guld.

När Close Quarters kliver på scenen till ett cirkusklingande intro och effektfulla saftblandare som dränker Sticky i pulserande rött ljus, så är det två år sedan Vadstenas stoltheter senast stod på en scen tillsammans. Det visar sig att åren i träda varit goda mot kvintetten, som satsar på knock direkt! Close Quarters skäms inte för sig. Det är allsångsrefränger av bästa märke, med texter som sällan har större poetiska ambitioner än att besjunga den ungdomliga friheten och kåtheten som rockmusiken ger uttryck för.

Sedan jag senast såg gruppen har dom lätt sleaziga inslagen, som bandets sound tidigare hade, polerats bort till förmån för ett tydligare classic rock-sound. Det går fortfarande att spåra idolerna i Backyard Babies i det som CQ framför, men det här är en rakare och renare uttrycksform. Det känns inte det minsta ringrostigt och om det möjligen fanns lite nervositet innan spelningen så har den effektivt stöpts om till energi och attityd. Det är hunger, från första ackord – och det väcker publiken som entusiastiskt drar sig närmare scenen. Gitarrhjälten Martin ”KK” Karlssons bländande scenspråk och frontmanen Taliquas karisma är två standoutfaktorer i varje låt, men det är tightheten, stämsången, glimten i ögat och den brinnande närvaron hos samtliga medlemmar som är showens ryggrad. Mycket bra. MYCKET BRA.

I spelningens skutskede, när gruppen serverar sina uptempohits ”My way or the highway” och hypnotiskt catchiga ”Let’s put a Smile on that face” är hela Sticky på tårna och sjunger glupskt med i refrängerna. Och ler, ja det gör vi allihop, från öra till öra.

Close Quarters är tillbaks!

 

128 Shares

One Response to Recension: Close Quarters LIVE på Sticky Fingers, Göteborg, 9 November

  • Kan helt hålla med, för inte märks det några ”vi har varit i från varandra två år” missar, de var så extremt tighta så det var en fröjd för öra och själ.
    En helt fantastisk kväll.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv