Vi åkte tur&retur till Stockholm för att se Nick Cave & The Bad Seeds, som var en utpräglad och säregen konsertupplevelse, olikt det mesta jag sett och hört. Vi fick smakfulla, teatraliska ljuseffekter, snygga projektioner och dynamisk, doomig jazz-goth i ett stundtals nästan smärtsamt återhållsamt tempo. Det rev upp sår och tvingade oss att närvara i stunden. Engagemanget var totalt på båda sidor av kravallstaketet. Har därför aldrig heller, på den här sidan 2010, sett så många hänförda konsertbesökare helt glömma av att ta upp sina mobiltelefoner. Och apropå ”kravallstaket”; i konsertens slutskede väljer Cave att riva ner den barriären, genom att först ge sig ut i publiken för att klättra upp på ett kamerapodie mitt i folkhavet och därefter, väl tillbaks på scenen, invitera alla som ville följa med – att göra honom sällskap där uppe, i något som liknade ett massbönemöte i en mörkrets frikyrka. [Att jämföra med Stones oengagerade, 60+åriga snapchattare, förra veckan]

Tack för den sällsamma dramatiken du bjöd på, Cave.

 

9 Shares

2 Responses to Minirecension: Nick Cave & The Bad Seeds, Globen 18/10

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv