Det är svårt att bestämma sig för om Hellacopters bländande spelning på Liseberg i torsdags var spiken i kistan för den Svenska actionrocken eller om det, tvärtom, var beviset för att genren är alive & well. Den mycket välfyllda plattan framför scenen vittnade nämligen om att det finns en publik för den här typen av musik och att den var väl differentierad, med fans i alla åldrar – och med en stämning som var allt annat än nostalgisk. Även om jag själv såg gruppen för första gången 1997, så vandrade tankarna förvånansvärt sällan tillbaks till den tiden under konserten. Hellacopters var här och nu, in your face. Som alltid fullständigt osentimentala. Samtidigt blev man generande medveten om att inget annat band kunnat kliva fram för att ta över faklan under de år som The Hellacopters legat i träda. Inte ens de olika medlemmarnas nya band. Nej, inte ens Imperial State Electric. Trots en överväldigande mängd nya grupper som sysslar med Classic rock eller actionrock i precis samma fåra, så är det tydligare än någonsin: The Hellacopters är och förblir genrens kungar. Där står dom, som en monumental bromskloss för alla andra band att mäta sig med, lika omöjlig att forsera som att rivalisera. När The Hellacopters levererar, såsom i torsdags, så är dom oslagbara på det dom gör.

Det finns mycket att säga om konserten. Exempelvis att jag personligen föredrog Strängens era i gruppen, att han är svårt saknad, och att det faktiskt är i låtarna från den perioden som showen når störst gensvar. Samtidigt har Nicke och Dregen en unik kemi både som musiker och scenkonstnärer. Det går inte ta miste på. Det är en perfekt balans mellan Dregens ryckigare rörelsemönster och publikfriande och Nickes väl utstuderade gitarrposer som lånar friskt från rockhistoriens främsta hjältar. Men så är han också branschens största fanboy, som byggt en hel karriär på att blanda sitt eget blod med sina förebilder och stöpa musik som alltid känns fräsch, men samtidigt alltid i viss mån hedrar dom som kom innan. Det är DNA-rock i sin finaste form som i sällskap med Dregen blir så otroligt vital.

Övriga medlemnar, med supercoola Sami Yaffa från Hanoi Rocks inhyrd på bas, älskvärda publikfavoriten Boba på klaviatur och percussion, och snortighta Robban på trummor hamnar per automatik i skuggan av Nicke och Dregen – gitarrduon som saknar motstycke i svensk musikhistoria. Och jömfört mot 1997 så är herrarna ännu bättre på att lira idag. Låtarna skräms upp i hysteriska tempon – men allting sitter med kontroll. Det ger ett mindre skitigt intryck, men bidrar samtidigt till helhetsupplevelsen; och den är ett stycke magnifik actionrock som klockar in på strax över timman. Och den får mig att tro på rock and roll igen.

När Hellacopters ställer sitt feta skåp på Lisebergs scen så motbevisar dom verkligen sin gamla tes ”Rock and roll is Dead”. Dom här herrarna lirar nämligen som om både DOM och VI vore 20 år yngre. Tack för uppvisningen!

 

Shares 882

One Response to Recension: The Hellacopters live på Liseberg

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Inlägg
Arkiv