En av dom bättre konserter jag sett, utan tvekan. Inte perfekt. Nu när man summerat intrycken och lipat färdigt så är det enklare att konstatera att vissa delar var mindre bra. Några obekväma låtval. Något svajigt i dom akustiska låtarna, bitvis. Men bandet, främst Axl, var på toppenhumör och alla hitsen satt så underbart tight! Dessutom var det härligt att stå längst fram på en riktigt röjig spelning. Har ont i hela kroppen idag. Det känns befriande att hårdrock fortfarande kan locka till stök framför scenen, vilket är ovanligt i vårt avtrubbade, komatiska tidevarv.

Det är mycket som var speciellt med spelningen i Stockholm – som att dom slängde in låten Sorry som annars nästan aldrig spelas. Men igår ville dom bjuda på sig och gräva runt i katalogen! I vanliga fall brukar Guns exempelvis spela ANTINGEN Patience eller Don’t cry – men vi fick BÅDA. Sådant missar ju alltid dom etablerade kritikerna att beröma, vilket är tydligt i mainstream-medierna. Samma sak med deras covers. Vi fick både The Seeker OCH Rosie, varav den senare kom som en befriande rockig bagatell, direkt efter övermäktiga November Rain. SÅ bygger man en dramaturgiskt spännande show!

Det är ofattbart hur ett gäng före detta tunga narkomaner kan vara så fysiskt trimmade. När Axl rusar tvärs över scenen i Paradise city, efter över 3 timmars konsert, så blir man, minst sagt, imponerad. Och lycklig. Likaså av Slash, som hoppar, springer och poserar showen igenom. Det värmer att se – när man vet vad dessa herrar varit igenom. Slash har ju för tusan pacemaker!

Guns n’ Roses har en unik förmåga att äga scenen. Inte minst superdeffade, charmigt avspända och karismatiska Duff! Det är som att det finns en matematisk formel bakom rörelsemönstret – som gör att stjärnorna hela tiden är perfekt grupperade eller utplacerade för att utstråla maximal coolhet och fylla scenen på ett fulländat vis. Vet inte vad som är korreograferat eller ej, men det ser 100% naturligt ut. Många gånger grupperar sig Duff, Axl och Slash på den lilla tungan som sticker ut i scenens mitt. Det sänder gåshud längs armarna och ryggen, för det går inte värja sig mot nostalgin som flödar över arenan. Vid dessa tillfällen håller sig übercoola Johnny Thunders-clonen Fortus lite i bakgrunden. Det känns respektfullt, trots att han faktiskt är en av de bandmedlemmar som spenderat längst tid i gruppen. Original är original.

Några gånger svajar det musikaliska en smula, men jag måste erkänna att Fortus och Slash har ett samspel som jag nog inte upplevt att Slash haft med vare sig Gilby Clarke eller Stradlin. Det är kanske som att svära i kyrkan, men jag tror mig inte ha hört bättre balans mellan teknik och känsla från någon gitarrduo. Dynamiken och flödet i gårdagens gitarrdueller var verkligen konsertens pulsåder.

Slutligen kan man gott nämna både pyrotekniken, scenbygget och grafiken på skärmarna – som var både smakfull och snygg. Det tar man nästan för givet numera. Men i det här fallet händer ingenting på scenen som inte syftar till att lyfta bandet. På många andra konserter står man mest och glor på skärmarna. Här är stjärnorna ständigt i fokus. En riktig, klassisk rockkonsert, i modernt format!

Ljudet måste ju numera kommenteras var gång Friends är skådeplats för en konsert – och det var sådär Live Aid:igt storslaget och tycktes mullra som åska i den där plåtlådan ute i Solna! För mig är det väl godkänt. Ovanligt bra ljud, en ovanlig kväll på Friends.

 

 

Shares 504

One Response to Recension: Guns n’ Roses på Friends

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Inlägg
Arkiv