Det måste ju vara tidernas tråkigaste påfund i konsertsammanhang att det inte längre är dom största fansen, med utgållighet att köa från gryningen för att komma längst fram, som kniper dom bästa platserna. Gubbarna med störst plånbok utgör inte nödvändigtvis den bästa rockpubliken vilket också ofta syns framför scenen där dom mest betalstarka besökarna hänger slappt, för att dom kan. Mitt snabbaste 200meters-lopp någonsin gjorde jag på Stadion 97, när vi köat sedan tidiga morgonen, grindarna öppnades och vi var medvetna om att det helt enkelt inte fanns något annat sätt att ta sig riktigt nära idolerna i Kiss än att springa för livet. Det var även innan man kunde köpa Paul’s sönderslagna gitarr – så ville man ha en fair chans att slåss om delarna han brukade kasta ut så gällde det också att vara långt fram.
Ah, grand old days 😌

Shares 0

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Inlägg
Arkiv