Det slog mig just att det i år är hela 15 år sedan Hasse Carlsson (Noice) gick bort, och ett drygt halvår innan honom Freddie Hansson. Två av mitt musiklivs grundpelare.

Man har ju många gånger funderat på hur det egentligen kan ha känts att slå igenom brett i så unga år, för att redan i 20-års-åldern betraktas som pensionerade föredettingar då 80-tal blev 90-tal och stjärnan dalade.

För en sån som jag – som kanske till viss del höjt Noice musik till religion och betraktar dom enkla melodierna, catchiga slingorna och den pubertala sången som något större och bättre än den egentligen kanske var – så är Noice låtar något jag alltid återvänder till, med jämna mellanrum. Det kan dröja år mellan lyssningarna, men plötsligt hamnar jag osökt i en ny Noice-fas och förlorar mig handlöst i dom charmiga små mästerverken.

Killarna skrev om sin verklighet, och även om innehållet i låttexterna kanske inte alltid handlade om saker som hade hänt på riktigt, så var det ett uttryck för hur en ung storstadskille tolkar och reflekterar över tillvaron. Det finns så otroligt mycket längtan, revolt, identitetssökande och attityd under ytan på dom fina små nödrimmen.

Hasse är för mig själva definitionen av en rockstjärna, ja – något så sällsynt som en ÄKTA rockstjärna. Karisman och utstrålningen tycktes väldigt självklar och behövde aldrig tränas fram. Han fostrade sin egen showtalang genom att underhålla skolkamraterna från matsalsborden i plugget. Det fanns inget tillgjort eller spelat i hans framtoning på scenen. Samtidigt verkade han vara en känslig och skör konstnärssjäl, som även plågades av sin talang och uppmärksamheten den gav honom. Han var en sökare som fick försöka finna sig själv i en konstlad tillvaro, till skriken från tusentals tonårsflickor.

 Och en dag tystnade skriken, och kanske var det tomrummet som Hasse försökte fylla med andra substanser?

För mig kommer Noice alltid att representera den ultimata rockdrömmen men också den mörkaste skuggsidan av branschen. Sagan om Noice är lika mycket ett tidsdokument från en era då TV kunde göra ett band till stjärnor över en natt, som det värsta exemplet på hur vuxenvärldens svek och avsaknaden av tydlig riktning i livet snabbt kan bryta ner ett oförstört pojkhjärta.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Inlägg
Arkiv