img_2500

Idag har nyheten om Kiss återtåg till Sverige – på Europaturné 2017 – rullats ut på sociala medier, till fansens glädje. Och på många vis är det ju både osannolikt och häftigt att Kiss fortfarande är ett turnérande band efter alla dessa år.

För mig tog inte hjärtat det där extra lyckoskuttet som jag varit van vid, vid samma nyhet från 1996 och framåt. Jag mår helt enkelt inte bra av att se mina hjältar i det förhållandevis usla, och därtill allt sämre skicket dom visat upp under dom senaste tio åren. Det är för smärtsamt att se min stora idol, Paul Stanley, reducerad till en kraxande och i allra högsta grad MÄNSKLIG farbror – så långt ifrån den halvgud jag en gång betraktade honom som. Därför lever mitt favoritband bäst i fina minnen bevarade – även om jag självklart glädjs med alla er som fortfarande uppskattar Kiss av idag. Jag känner dock själv ingen som helst entusiasm.

Varför skriver jag det här? Kanske för att äkta kärlek också innebär att man ska vara ärlig. Och visst kan Kiss fortfarande gnistra till, inte minst tack vare scenshowen som är bättre än någonsin. Men vi som följt bandet hela våra liv, vi vet att Kiss främsta tillgång har varit personerna på scenen – och INTE effekterna. Paul och Gene har kraftigt underskattat värdet i varje individuell medlem som gruppen har haft. Inte minst sig själva. Och med dom sista två kvarvarande originalmedlemmarna på ålderns höst, ackompanjerade av Singer och Thayer som varit halvtråkiga på scenen och måttligt inspirerade i sitt spelande i många år nu, så räcker det inte med fläskiga skärmar och otaliga bomber. I vart fall inte för att få mitt hjärta att bulta passionerat.

Det får bli ännu en djupdykning i bootlegsamlingen från 70talet, istället.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Inlägg
Arkiv