Gröna Lund var överraskande välfyllt igår, då sommarens sista månad inleddes med en Whitesnake-konsert bland grönskande träd och mullrande åkattraktioner. Som alltid, då en artist lockat mycket folk till Grönan, fick man kämpa rejält för att tränga sig förbi flaskhalsarna och få en vettig synvinkel mot scenen.

Det är en blandad upplevelse att bevittna David Coverdale med manskap. Jag såg honom senast på Scandinavium 2008 – och redan då hade hans en gång så makalösa röstresurser reducerats till någonslags smärtsamt gnissel, som om rostiga maskindelar skrapade mot varandra i hans inre. Sedan dess har nästan tio år förflutit. Och åren har knappast varit snälla mot honom. Det är en skadeskjuten rockhjälte som kliver upp inför publikhavet på Grönan, obeväpnad, berövad på sin röst. Men han utstrålar genuin glädje och tacksamhet och stundtals är karisman intakt. Dave trivs fortfarande på scenen – något som hans sneda leende och plirande små ögon avslöjar. Men det låter bitvis förjävligt om honom.

Vi bjuds på 90 minuter greatest-hits konsert där några av gruppens främsta låtar levereras och däremellan hela FEM olika, renodlade och långa solopartier då Coverdale lämnar scenen för att hämta andan samtidigt som någon av gruppens virtuoser ensam går loss i övertekniska försök till instrument-onani. Det blir två olika elgitarrsolon samt ett akukstiskt, därtill är det bassolo och slutligen trumsolo. Det är ju meningen att vi ska luras tro att bandets musikaliska storhet förevisas på detta sätt, för det är ett skickligt kompband som vi får höra, men givetvis handlar det om att fördriva tiden och att ge David maximalt med återhämntning mellan numren. Publiken applåderar entusiastiskt men dom utdragna solopartierna är en beklämmande rökridå som ska få oss att glömma frontmannens uppenbara röstbekymmer och behov av vila. Med en så magnifik låtskatt så hade det ju funnits en hel rad pärlor jag hellre hade hört, istället för ännu ett tapping-solo.

Samtidigt så finns en varm uppskattning i publiken. Vi är ju alla medvetna om att det inte är Whitesnake på Monsters of Rock 1983 vi ska få se. Spelreglerna är givna. Vi är ju där för att supporta en barndomshjälte som gör en av sina sista turnéer. Självklart kan alla höra att Davids röst är förlorad, men den är samtidigt tillräckligt intakt för att han faktiskt ska kunna skråla fram något som ger ett avlägset eko från fornstora dagar. Nostalgin står i centrum och därigenom också en viss acceptans för att det inte längre håller så hög klass. Vi är glada att det fortfarande, i viss mån, fungerar – att David trots allt står där på scenen som en av dom sista levade relikerna från en länge svunnen storhetstid. Det är faktiskt ganska rörande. Det placerar Whitesnake i någonslags särställning som gör att vi omöjligt kan jämföra gruppen med andra, yngre band. Det handlar egentligen inte ens om hur det låter. Det handlar om att få se en levande legend, som med ålderns rätt gör lite vad han vill och hur han vill. Och självklart älskar vi honom för det, i all sin defekta charm.

Efter en och en halv timma av härligt uppenbara sexuella anspelningar och metaforer, oförglömliga och svårsjungna hits, kantiga solon och många leenden lämnar jag Grönan och inser att det sannolikt är sista gången jag får se min gamla hjälte. Det känns inte särskilt vemodigt. När en legend blivit tillräckligt stor så accepterar man bristerna. Men nu är det över, i vart fall för mig. Tack för allt, Whitesnake!

 

image

4 Responses to Whitesnake på Gröna Lund – en betraktelse

  • Tycker du ger Coverdale lite obefogad kritik.
    Man kan naturligtvis inte bedöma gårdagens spelning genom att jämföra Coverdale i dag med hans storhets dagar. Coverdale är 64 år, och att bli besviken på att han inte sjunger som om han vore yngre känns som ett smått underligt påpekande.

    Ser man konserten som ett uppträdande av ett band och inte av en person, så sticker frontmannen ändå ut. Han håller hög klass än, och jag skulle snarare rikta den huvudsakliga kritiken mot bandet och ljudteknikern, samt mot konsertens upplägg. Det hela var lätt slarvigt i flera delar.

    Coverdale kan i nuläget inte bära showen själv, utan han måste så klart få assistans. Något jag inte anser att han fick. För snarare gör ju t.ex. upplägget med dessa enfaldiga solon, som du också verkar ha ogillat, att tiden med Coverdale på scenen blir än viktigare för åskådarna, och att han då faktiskt värdesätts än mer, så får han således lite mer kritik än vad han förtjänar.
    Klart att Coverdale förändras. Synd att omgivningen runt honom inte ger honom den hjälp som behövs. Fast det är väl som vanligt den berörda som själv inte vill sluta vara den han alltid varit.
    För gårdagen hade kunnat vara fantastiskt i rätt format.
    Om någon bara hjälp honom och bandet på traven.

    • Varför försvara något som inte kan försvaras?
      Det Whitesnake vi nu såg är inte skuggan av det Whitesnake som en gång i tiden existerade. Det vi bevittnade var ett museiföremål, en påminnelse om att inte ens våra idoler är befriade från tidens tand.
      Hade Whitesnake gjort en spelning av den här kalibern under 80-talet hade hela bandet hängt från närmaste lyktstolpe.

      Framöver kommer jag hellre avnjuta Whitesnake via stereon och uppskatta dom för vad de en gång var än att bevittna en liknande avrättning. För det är precis vad det var.

  • jag hoppas och tror Whitesnake slänger in handduken nästa år Eftersom vad jag hort och misstänker att Herr Coverdale gör något åt 30års jubeliumet av Whitesnakes stor säljare 1987 Efter det är det nog dags för pensionering

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Inlägg
Arkiv