Jannes Wax. Det var en sån där klassisk skivbutik i staden där jag växte upp. Ni som hade er första musikupplevelse på knastrig vinyl vet vad jag menar… Ni vet – en disk längsmed ena väggen där man kunde be att få provlyssna på en platta, i några av de puffiga hörlurar som hängde i fjädrande telefonsladdar från taket. En annan vägg hade dekorerats med massa fantasifulla picture-discs (mest minnesvärd var klassikern från W.A.S.P som var formad som en sågklinga, eller den med Rolling Stones – formad som de fylliga röda läpparna). I butiken fanns täta rader av vinylhyllor, noggrant placerade efter genre – med en gigantisk hårdrocks-sektion där man fastnade framför de mest fantasifulla omslagen från Iron Maiden. Den unge Filip stod ofta trollbunden framför dessa konvolut, sögs in i bilden och blev liksom en del av de spännande scenerna. I ett hörn av lokalen fanns ett kartotek, där musikkassetter hade monterats, sida vid sida, i stora plast-ramar som man sedan kunde bläddra bland för att browsa igenom sortimentet. När CD-skivan gjorde sitt intåg, mot slutet av 80-talet, ersattes LP’s och kassetter med lika välordnade CD-hyllor, och vinylen flyttades ner till REA-backarna i källaren. I källaren förekom också skivbörs-verksamhet. Den som är född på 70-talet eller tidigare vet att man till dessa börsar kunde ta med sina gamla plattor och lösa in dessa som delbetalning då man köpte en ny skiva. Min kompis Erik plundrade vid ett tillfälle sin morsas förråd av Ledin-skivor och använde dessa för att finansiera inköpet av Kiss Revenge 1991. Det var inte populärt på hemmaplan. Desto mer populärt och hyllat var det av oss vänner.

På den här tiden fanns det också ett personligt bemötande – där de musikkunniga expediterna lärde sig sina kunders tycke och smak, och kunde slänga lite käft om gemensamma favoriter. Det var inte ovanligt att man gjorde entré på ”Jannes” och möttes av tillropet: ”Filip, kolla in Kiss-sektionen, vi fick in några jävligt sköna bootlegs i förrgår”. Och så blev man lyrisk och gick därifrån med en nyinhandlad ”Live at Budokan”. I en tid då Youtube inte ens var påtänkt så var bootlegs en nyckel till det förflutna, och enda sättet att ta del av obskyra inspelningar från bortglömda tider. Ibland hittade man dessa på mässor, ibland via annonser i skivtidningar. Och hade man en engagerad, lokal skivhandlare som Jannes Wax, så var man lyckligt lottad. Man gavs alltid möjlighet att glänta på dörren till skattkammare från förr.

Med tiden lärde man sig också vilka veckodagar som butiken fick in nya skivor, och genom OKEJ och andra publikationer hade man minutiös koll på alla releasedatum då idolernas nya skivsläpp skulle hamna i butikerna. Det var en magisk och tålamodskrävande tid, eftersom det inte fanns något annat sätt att få tag på musiken än att snällt vänta på de rödmarkerade datumen – och hänga på låset för att bli först. Vid stora releaser, som exempelvis Metallica, anordnades nattöppet – där butiken slog upp portarna klockan 00.00 på natten till releasedagen, för att tillgodose trycket från de musikintresserade som väntat så länge. Minns att släppet av ”Load” var en av de sista gångerna som Jannes anordnade nattöppet. Och kön ringlade sig lång utanför entrén. Ett annat magiskt ögonblick för mig var när butikens skivleverans skedde precis dagen innan mitt favoritband Kiss släppte efterlängtade Psycho Circus. Jag hade givetvis full koll på både leveransdatum och releasedatum, gick till butiken och lyckades tjata till mig en platta DAGEN INNAN den officiella releasen. Jag visste ju att skivorna fanns där på lagret. Och min skivhandlare kände till min stora passion. Snacka om magisk feeling – att gå från butiken med den inplastade skivan, skynda sig hem, och med varsamma händer avlägsna emballaget – och sedan fullkomligen förlora sig själv i den färgglada bookleten och musiken. Att plattan i sig var lite av en besvikelse spelade inte så stor roll. Helhetsupplevelsen och magin var liksom större än musiken i sig…

Releasen av Psycho Cirkus var också en av mina sista upplevelser, av den gamla, magiska skivbranschen. I samma era gjorde nämligen mp3-filen och Napster sitt intåg på den nya, digitala musikarenan och personliga relationer ersattes med flitigt googlande. Väntan på releasedatum ersattes med jakt på för tidigt utläckta musikfiler. Nyfiket darrande fingrar som avlägsnade plasten från en nyköpt platta, ersattes med själlöst surfande och torrenter. Rariteter från djärva bootleggare ersattes med Youtube. Skivsamlinar ersattes med Spotify. Jannes Wax, som stängde igen för gott 2003, ersattes med Utorrent. Tålamod ersattes med girighet. Och uppskattning och respekt för musikaliska mästerverk ersattes med en slit-och-släng-mentalitet som idag genomsyrar ALL musikkonsumtion. Och vem kan klandra en 10åring som ALDRIG ägt en CD-skiva? För en hel generation av kids är musik bara någonting som man har gratis i datorn eller i telefonen – aldrig längre bort än ett par klick på touchskärmen. Det är inte deras fel.

Nu verkar det som att den sista vågen har träffat oss – sedan ett par år tillbaks har musikbranschen SJÄLV gett upp alla ambitioner om att skapa magi genom sina releaser. Jag talar om FÖRHANDSLYSSNING. Jag hatar det. Jag hatar att årets, för mig, mest efterlängade skivsläpp MONSTER (Kiss) i veckan nådde mig via några 30-sekunderssnuttar av låg kvalitet. Sure; det var ju inte HELA låtarna, och jag misstänker att tanken var att bygga upp förväntningarna inför releasen den 5:e oktober. Men effekten är ju den TOTALT motsatta. Genom att släppa dessa 30-sekundare har ju all spänning och förväntan dödats med nackskott. Visst, vi har ju inte fått helhetsintrycket. Men den artistiska inriktningen, samtliga refränger, soundet och attityden har avslöjjats. Och detta i låg kvalitét. Snacka om att få se ”bruden innan brölloppet” eller att smygöppna sina julklappar dagen innan julafton… Plötsligt känns inte det magiska datumet, den 5:e oktober, särskillt ”magiskt” längre. Jag har ju redan fått en hint om vad jag har att vänta mig. Och jag hatar mig själv för att jag inte kunde låta bli att lyssna. Det innebär dessvärre bara en enda sak… Mina fingrar kommer INTE att skaka av spänning när jag avlägsnar emballaget på den LP jag får i brevlådan den 5/10. Och när jag för första gången spelar plattan i sin fulla glans, på mitt dyra jävla stereosystem, så kommer det dessvärre INTE vara en överraskning eller ett magic moment. Det kommer för fan inte ens vara första gången jag hör låtarna.

Och DET suger. 

Jannes Wax, kom tillbaks.

Fotnot: vill poängtera att jag FÖRSTÅR varför skivbolag och musiker måste släppa samples av outgivna låtar för att locka på fans och eventuella skivköpare. Det handlar givetvis om att lira med i sin egen tid. Att inte jobba EMOT tekniken. Och det är givetvis RÄTT. I förlängningen är det två saker som förstört skivbranschen. Det är den tekniska utvecklingen – där följden blivit att alla vant sig vid att få allting levererat på sliverfat, mitt under nästan och dessutom HELT gratis. Det andra är musikfansen – vi, allihop, som slutade köpa skivor.

8 Responses to Skivbutikerna – in memoriam.

  • OBS! Någon faktadetalj kan ha blivit lite korrigerad… Det kan ha varit Discos som hade nattöppet inför släppet av Metallicas ”Load”. Och skivbörs-verksamheten kan ha varit begränsad till en kortare period… Men tanken med texten är att ge en känsla och en reflektion över tiden då skivaffärer i allmänhet var en samlingspunkt för musikälskare.

  • Det var, fan ta mej, det vackraste jag läst på länge!

  • Denna lånar jag för att sprida vidare för precis så var det ju.. även om jag började löpa cd’s långt innan psyko cirkus kom..

    • Det gjorde vi också. 🙂 Men Psycho Cirkus är ett av de sista köpen – av den gamla, magiska typen – som jag fortfarande minns. Den känslan alltså – att vänta, längta, och sedan äntligen få lyssna… Den tiden är förbi. Tack för ditt trevliga inlägg och fin feedback. Dela texten precis så mycket du själv vill! 🙂 /Filip

  • True story, sad story. För mig hette den magiska butiken Skiv In och låg i Sandviken. Efter att praktiskt taget ha ”flyttat in” i butiken vid 13 års ålder så kände vi varandra, ägaren och jag. Skivbranchen missade tåget när mp3-filen gjorde sitt intåg samtidigt är det helt horribelt att folk så sskamlöst bara ”stjäl” all musik med hänvisning till att det går!! Var finns respekten för upphovsmannen? En gitarrnörd som ägnat åtskilliga timmar och misskött skolan för att en dag leverera den mest fantastiska musik man kan tänka sig. Ingen bryr sig om honom längre. Sad story…

    Ps. Som tur är finns det ett The Gloria Story oxå 😉

  • Hittade den här texten nu! Lite sent kanske… Jättefin och nostalgisk text! Om min pappa -som jag tolkar skivhandlaren är, och butiken Jannes Wax!! Det var verkligen andra tider. Vi kan skatta oss lyckliga som åtminstone fick uppleva hur det var att få tag på musik på den tiden och hur stort det var att äga en eftertraktad skiva… Det är ju en sån otrolig skillnad från idag!!

    • Hej Jennie! Vad glad jag är att just du hittat den här texten. Och mannen i butiken var såklart din pappa. Han var som en guide i musikdjungeln – och han skänkte otroligt mycket glädje, som räddade många vilsna tonår där på 90-talet. Fina minnen som kärt bevaras.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Arkiv