Det blev just officiellt! Vi dammar av våra akustiska gitarrer, repar in en ny setlist och åker till UK på unpluggedturné med The Quireboys i vinter! Vi älskar verkligen att turnera i Storbritannien och kommer backa upp turnén med ny musik, en ny video och några Skandinaviska spelningar för att värma upp inför turnén!

Nu är det bara lite drygt en månad tills jag sällskapar med Doomlords och värmer upp scenen inför höstens stora tribute-spektakel på Kulturhuset när Wings for Wheels tar oss med till Bruce Springsteen & the E Street band på Apollo Hammersmith 1975. Själv har jag förmånen att sjunga lite blandade pärlor från samma era!

 

Biljetter & info finns på facebookeventet här: https://www.facebook.com/events/202521873607181/?ti=icl

Jag hade aldrig kunnat drömma om hur stor respons mitt sommargäst-program i Radio Skaraborg skulle få. Som det mesta i livet gjorde jag det som en kul grej – en annorlunda och spännande utmaning. Jag reflekterade inte så mycket över huruvida folk lyssnar på P4 eller ej, numera. Men det gör dom vill jag lova! Efter hundratals mail, mess, samtal och brev (ja – på riktigt – BREV!) så är jag minst sagt ödmjuk och överväldigad av responsen. Verkar som att det blir en del föreläsningar på samma tema i olika sammanhang, framöver. En kul spinoffeffekt. Så tusen tack till alla som avsatte en timma av sin tid för att lyssna på mig, jag är mycket smickrad och glad över det. Tack för att jag fick beröra och att NI ville reflektera. För mig har det varit terapeutiskt.

Programmet finns kvar 2 dagar till på den här länken innan det mystiskt upplöses i rymden och lämnar plats för andra människor och tänkvärdheter i etern. Man får spola fram ca 2 timmar, 11 minuter och 40 sekunder – så dyker jag upp i lurarna.
http://sverigesradio.se/sida/avsnitt/936825?programid=344

Det här är Paul Stanley, på photosession för Kiss 2:a platta ”Hotter than Hell”. Inte helt nykter kan tänkas. Om någon undrar varför jag som okysst och sjuk 13åring fastnade för just Kiss så behöver man nog bara titta på den här bilden. En bra förebild? Kanske inte på alla vis. Men en normbrytande, egensinnig överlevare? I allra högsta grad. Att som Paul, födas döv på sitt ena missbildade öra och växa upp som knubbigt mobbingoffer – och ändå skapa sig en karriär som frontman i ett av världens största band – DET inspirerar mig. Det jag gillar mest med den här urspårade bilden är att Paul, den håriga bringan till trots, har både längre hår, mer smink och högre klackar än sina två kvinnliga vänner sammanräknat. Pride before pride. Få artister vågar leva ut på samma vis 43 år senare.

/Filip Rapp

 

I morses sändes mitt sommarprat i P4. Det blev lite sjukdomsprat, rock and roll och barndomsnostalgi. Går att höra på denna länk (nedan). OBS! Scrolla längst ner på sidan för att hitta Del 1 & 2 kompletta med musiken.

 

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=97&artikel=6732641

Det är svårt att bestämma sig för om Hellacopters bländande spelning på Liseberg i torsdags var spiken i kistan för den Svenska actionrocken eller om det, tvärtom, var beviset för att genren är alive & well. Den mycket välfyllda plattan framför scenen vittnade nämligen om att det finns en publik för den här typen av musik och att den var väl differentierad, med fans i alla åldrar – och med en stämning som var allt annat än nostalgisk. Även om jag själv såg gruppen för första gången 1997, så vandrade tankarna förvånansvärt sällan tillbaks till den tiden under konserten. Hellacopters var här och nu, in your face. Som alltid fullständigt osentimentala. Samtidigt blev man generande medveten om att inget annat band kunnat kliva fram för att ta över faklan under de år som The Hellacopters legat i träda. Inte ens de olika medlemmarnas nya band. Nej, inte ens Imperial State Electric. Trots en överväldigande mängd nya grupper som sysslar med Classic rock eller actionrock i precis samma fåra, så är det tydligare än någonsin: The Hellacopters är och förblir genrens kungar. Där står dom, som en monumental bromskloss för alla andra band att mäta sig med, lika omöjlig att forsera som att rivalisera. När The Hellacopters levererar, såsom i torsdags, så är dom oslagbara på det dom gör.

Det finns mycket att säga om konserten. Exempelvis att jag personligen föredrog Strängens era i gruppen, att han är svårt saknad, och att det faktiskt är i låtarna från den perioden som showen når störst gensvar. Samtidigt har Nicke och Dregen en unik kemi både som musiker och scenkonstnärer. Det går inte ta miste på. Det är en perfekt balans mellan Dregens ryckigare rörelsemönster och publikfriande och Nickes väl utstuderade gitarrposer som lånar friskt från rockhistoriens främsta hjältar. Men så är han också branschens största fanboy, som byggt en hel karriär på att blanda sitt eget blod med sina förebilder och stöpa musik som alltid känns fräsch, men samtidigt alltid i viss mån hedrar dom som kom innan. Det är DNA-rock i sin finaste form som i sällskap med Dregen blir så otroligt vital.

Övriga medlemnar, med supercoola Sami Yaffa från Hanoi Rocks inhyrd på bas, älskvärda publikfavoriten Boba på klaviatur och percussion, och snortighta Robban på trummor hamnar per automatik i skuggan av Nicke och Dregen – gitarrduon som saknar motstycke i svensk musikhistoria. Och jömfört mot 1997 så är herrarna ännu bättre på att lira idag. Låtarna skräms upp i hysteriska tempon – men allting sitter med kontroll. Det ger ett mindre skitigt intryck, men bidrar samtidigt till helhetsupplevelsen; och den är ett stycke magnifik actionrock som klockar in på strax över timman. Och den får mig att tro på rock and roll igen.

När Hellacopters ställer sitt feta skåp på Lisebergs scen så motbevisar dom verkligen sin gamla tes ”Rock and roll is Dead”. Dom här herrarna lirar nämligen som om både DOM och VI vore 20 år yngre. Tack för uppvisningen!

 

Vi är just tillbaks efter en härlig turnéhelg som tog oss till puben Kings Table i Stockholm och festivalen Vicious Rock i Trollhättan. Vår akustiska rock fungerar förvånansvärt bra i alla tänkbara forum – oavsett om det är på klubbar eller festivaler!

 

Nu på lördag den 15:e återvänder vi till Hjo för att lira för våra vänner på Norra Piren kl 22.00. Välkomna dit alla älskare av 70tals-rock, fast i modern tappning. Vårt elektro-akustiska upplägg r verkligen något helt annorlunda! See Hjo!

 

 

The Gloria Story’s akustiska turné rullar vidare mot Kings Table, Sveavägen i Stockholm där vi lirar vid midnatt på fredag och mot Vicious Rock fest i Trollhättan där vi lirar på lördag samma tid. Två nattliga gig, mao!

Att göra en unpluggedturné har givit oss rejält med ny luft under vingarna. Det inleddes med 15 spelningar tillsammans med Quireboys i vintras och vi tyckte det nedstrippade formatet var så kul att vi bokade en egen sommarturné i Sverige. Vi har rotat runt ordentligt i vår katalog, dammat av massor av spår som vi inte lirat på säkert fem år. Därtill har vi jobbat igenom och slipat på alla arrangemang och stämsången – och verkligen satt musiken i främsta rummet. Resultatet gör oss stolta – ett riktigt underhållande set, med skön musik, massa humor och storytelling. Dessutom har vi repat in en massa covers – musik som inspirerat oss – som blir ett perfekt, upplyftande komplement till vårt egna material.

Vi ses i helgen!

1 2 3 65

Inlägg

Arkiv