Lyckades se Chuck Berry live, i gott sällskap av Jerry Lee och Little Richard, en solig sommarkväll i Göteborg på 90-talet. Chuck hade vit kaptensmössa, var en smula stel i knäna, men duckwalken och slingorna satt som dom skulle. Är glad över att jag fick möjlighet att höra ursprunget – vars DNA går att spåra i all efterföljande, gitarrdriven bluesrock. Det tycks mig som att han, på egen hand, uppfann fenomenet ”karismatisk leadgitarrist”, med legioner av fantastiska kopior – men bara ett original. Tack, Chuck!

 

Siewert Öholm blir kanske ihågkommen för dom allt annat än objektiva debatterna om hårdrock som vi alla skrattat åt i efterhand. Jag tror dock att han gjorde hårdrockscommunityn en stor tjänst genom att agera motpol och nemesis. Syntharna och Öholm var fienden – det stärkte nog gemenskapen i dom Svenska metal-legionerna mer än något annat, på den tiden.

Men vi ska inte förglömma att Siewert Öholm var fenomenalt skicklig på att fördela ordet och att på ett unikt vis låta en hel tv-läktare komma till tals utan att kaos utbröt. Hans samhällsdebatter spårade aldrig ur i munhuggning och avbrutna kommentarer, trots att det var hätsk stämning i studion bitvis. Något för dagens politiker att ta lärdom av.

Att konservativa Siewert som programledare ofta lät sin egen agenda lysa igenom var kanske inte hans starkaste sida, dock.

Tack, Siewert, för oförglömlig TV-historia. Hoppas du funnit ro.

Facebook berättar att det är ett år sedan som Slash och Duff officiellt återförenades med moderskeppet Guns n’ Roses – och sedan dess har dom haft ett fantastiskt år, krossat rekord och spelat för miljontals människor. På grund av mitt egna, något mer blygsamma turnerande 🙈, och därefter kaoset som hör till jul och nyår, har jag inte tagit mig tid att reflektera så mycket över att Guns faktiskt snart står på en scen nära oss. Men nu sköljde en mäktig rysning av välbehag längs ryggraden. Känns helt overkligt att den där golden circle-biljetten till Friends ligger och glöder hemma i väntan på sommaren! Sjuk pepp nu! 😛🎩🕶🌹🔫

2016, det tycks mig som att du tar ifrån oss en musiklegend om dagen nu, i en morbid spurt mot årsskiftet. I förrgår förlorade vi tidernas kanske främsta rythm gitarrist i Parfitt och igår tycktes beskedet om George Michaels död lägga sig som en tung filt av vemod över hela feststämningen – som om det sista glada ekot av ett svunnet 80tal slutligen ebbat ut. Med varje ikon som stämplar ut så dör också en bit av uppväxtens drömmar, längtan och glädje.

Det räcker nu, 2016.

Det räcker som fan.

I vanlig ordning avser jag att skriva en nyårskrönika, närmare årsskiftet.

Just nu vill jag bara berätta att vi kommit hem från vår mycket lyckade, akustiska turné i Storbritannien. Vi spelade som bekant som en trio, med delar av arrangemangen bestående av samplade vintagesyntar och trummaskiner som gav ett varmt, analogt sound – som gifte sig perfekt med våra akustiska gitarrer. På många vis lät vi nog mer 70tal i vårt unpluggedformat än vad vi gör som fullband.

The Quireboys drog fulla hus på samtliga spelställen och det var en väldigt trevlig överraskning att publiken både kom tidigt och var mer än entusiastiska över oss som öppningsakt. Dom fina publikreaktionerna och recensionerna har inte låtit vänta på sig. Dessutom har vi sedan tidigare en liten, men trogen fanbase och på samtliga ställen hittade vi inbitna supportrar som var där för att se oss. Det är alltid lite overkligt.

Att UK är bra mycket vackrare än jag föreställt mig, med stora, orörda naturområden och pittoreska städer i äkta Harry Potter-stil hade jag inte förväntat mig i samma utsträckning som verkligheten uppvisade. Ett magiskt land på många vis, förutom boendestandarden som är generande dålig. Men det kan man ju leva med några veckor. Heltäckningsmatta i badrummen kommer jag dock aldrig lära mig acceptera.

Eftersom vi gick hem så bra hos publiken verkar det som att vi ska flygas över om några veckor och fortsätta turnén ytterligare en sväng. Det känns väldigt kul och bekräftande!

God Jul, förresten, bästa läsare. Hoppas ni har en fin helg, trots blåsten och regnet som präglar vår del av landet.

Vår alustiska turné i UK går fantastiskt bra, och efterfrågan på en akustisk release kommer upp varhelst vi lirar. Låten som funkat allra bäst är utan tvekan ROADTRIP. Så, we hear and we obey. När året går mot sitt slut så rundar vi av med att släppa Roadtrip Acoustic version på alla bra plattformar för digital musik. 30 December är datumet som gäller!

1 2 3 62

Inlägg

Arkiv