Facebook berättar att det är ett år sedan som Slash och Duff officiellt återförenades med moderskeppet Guns n’ Roses – och sedan dess har dom haft ett fantastiskt år, krossat rekord och spelat för miljontals människor. På grund av mitt egna, något mer blygsamma turnerande 🙈, och därefter kaoset som hör till jul och nyår, har jag inte tagit mig tid att reflektera så mycket över att Guns faktiskt snart står på en scen nära oss. Men nu sköljde en mäktig rysning av välbehag längs ryggraden. Känns helt overkligt att den där golden circle-biljetten till Friends ligger och glöder hemma i väntan på sommaren! Sjuk pepp nu! 😛🎩🕶🌹🔫

2016, det tycks mig som att du tar ifrån oss en musiklegend om dagen nu, i en morbid spurt mot årsskiftet. I förrgår förlorade vi tidernas kanske främsta rythm gitarrist i Parfitt och igår tycktes beskedet om George Michaels död lägga sig som en tung filt av vemod över hela feststämningen – som om det sista glada ekot av ett svunnet 80tal slutligen ebbat ut. Med varje ikon som stämplar ut så dör också en bit av uppväxtens drömmar, längtan och glädje.

Det räcker nu, 2016.

Det räcker som fan.

I vanlig ordning avser jag att skriva en nyårskrönika, närmare årsskiftet.

Just nu vill jag bara berätta att vi kommit hem från vår mycket lyckade, akustiska turné i Storbritannien. Vi spelade som bekant som en trio, med delar av arrangemangen bestående av samplade vintagesyntar och trummaskiner som gav ett varmt, analogt sound – som gifte sig perfekt med våra akustiska gitarrer. På många vis lät vi nog mer 70tal i vårt unpluggedformat än vad vi gör som fullband.

The Quireboys drog fulla hus på samtliga spelställen och det var en väldigt trevlig överraskning att publiken både kom tidigt och var mer än entusiastiska över oss som öppningsakt. Dom fina publikreaktionerna och recensionerna har inte låtit vänta på sig. Dessutom har vi sedan tidigare en liten, men trogen fanbase och på samtliga ställen hittade vi inbitna supportrar som var där för att se oss. Det är alltid lite overkligt.

Att UK är bra mycket vackrare än jag föreställt mig, med stora, orörda naturområden och pittoreska städer i äkta Harry Potter-stil hade jag inte förväntat mig i samma utsträckning som verkligheten uppvisade. Ett magiskt land på många vis, förutom boendestandarden som är generande dålig. Men det kan man ju leva med några veckor. Heltäckningsmatta i badrummen kommer jag dock aldrig lära mig acceptera.

Eftersom vi gick hem så bra hos publiken verkar det som att vi ska flygas över om några veckor och fortsätta turnén ytterligare en sväng. Det känns väldigt kul och bekräftande!

God Jul, förresten, bästa läsare. Hoppas ni har en fin helg, trots blåsten och regnet som präglar vår del av landet.

Vår alustiska turné i UK går fantastiskt bra, och efterfrågan på en akustisk release kommer upp varhelst vi lirar. Låten som funkat allra bäst är utan tvekan ROADTRIP. Så, we hear and we obey. När året går mot sitt slut så rundar vi av med att släppa Roadtrip Acoustic version på alla bra plattformar för digital musik. 30 December är datumet som gäller!

Det är märkligt med turnéliv. Ganska fort så tappar man begreppen om avstånd och tid. Idag har vi ungefär sex timmar i bilen från Leicester, där vi spelade igår, och upp till Stirling där dagens gig äger rum. Men sex timmar känns inte särskilt långt. Mer som en walk in the park. Blir väl lite så när man vant sig. Dessutom ska det bli härligt att skåda det Skotska höglandet från bilfönstret.

För mig som är historieintresserad så är Stirling och efterföljande dag i Edinburgh två höjdpunkter på turnén. Vi vet alla att Mel Gibsons Braveheart är snudd på förskändligt inkorrekt ur historisk synpunkt. Men verklighetens berättelser är mer än nog för att få mitt hjärta att bulta. Hoppas att vi hinner besöka dom klassiska slagfälten, slotten och monumenten och höra ekot av historiska hjältedåd. Om inte annat så ligger spelställena mitt i gamla stan på båda orterna, så vi kommer ha Wallace arv runtomkring oss när vi lirar.

Igår spelade vi för ett fullsatt The Borderline i London, och är därmed halvvägs genom turnén. Det tycks mig som att vi funkar allra bäst i dom lite större städerna. Måhända beror det på storstadsbornas acceptans för det lite avvikande. För The Gloria Story Live & Acoustic är verkligen en bra bit ifrån det vi vanligtvis gör. Sheffield och London har verkligen tagit emot oss med öppna armar. Även Quireboys har gjort minnesvärda spelningar och har höjt sig ett par snäpp över sin alltid lika briljanta standardnivå.

Idag har vi haft en ledig dag i London. För mig var det som att återvinna en förlorad gammal kärlek. Jag har nog varit här ett 15-tal gånger mellan 1988 och 2008. Men senaste 8 åren har det inte blivit av. Staden har verkligen förändrats. Sleaziga Soho är idag både trendigt, nästan för rent – och lite domesticerat. Men jag känner mig faktiskt hellre trygg om kvällarna, än att ständigt behöva kasta oroliga blickar över axeln som på 90- och 00-talen. Andra platser, såsom Carnaby Street, har helt förlorat sin charm och är idag sönderkomersialicerade turistfällor som knappt ens minner om svunna tiders mods och punkare som brukade husera där. En stad behöver ett visst mått av farlighet för att kännas intressant, tycker jag. Med Disneyaffärer i varje gatuhörn tycks sexiga, utmanande swinging London långt borta.

Som tur är så behöver man bara skrapa lite på den polerade ytan eller öppna valfri källardörr – för att upptäcka att stadens innersta själ är intakt, trots dom nya skyskrapornas siluetter i stål och glas som tornar upp sig bortom Denmark street. I källaren på Borderline, i hjärtat av Soho, har tiden definitivt stått stilla, oberörd av alla förädlingsprojekt – och det hade lika gärna kunnat vara London under såväl 60-, 70- och 80-tal där nere.

I morgon åker vi till Rickard den III:s sista viloplats – Leicester. Men jag kommer sakna mitt London i samma stund som vi lämnar staden bakom oss.

1 2 3 62

Inlägg

Arkiv