Är fruktansvärt provocerad av bandet, vars namn jag inte ens vill nämna, och deras senaste musikvideo – som skildrar händelserna kring, samt mordet på Lisa Holm. Jag är medveten om att jag i viss mån bidrar till den virala spridningen och tragedin genom att skriva om saken – så gör mig en tjänst; kolla inte på videon. Men jag kan inte hålla käft när något är SÅ FEL.

Att profitera på en så näraliggande tragedi av den omfattningen och därtill på hennes familjs lidande och sorg – det är fullständigt oacceptabelt, oavsett vilka nobla ursäkter dom motiverar tilltaget med. Om gruppen vill visa den typen av samhällsengagemang så borde det i vart fall ha skett med Lisas föräldrars samtycke.

Jag bor själv någon mil ifrån mordplatsen och bara hundra meter från Skövdes tingsrätt där ärendet sedan utreddes – och jag kommer alltid bära med mig händelsen som ett ärr i hjärtat. Vågar inte ens föreställa mig hur jobbigt det måste vara för hennes föräldrar att en populärkulturell skildring av fallet nu fullständigt har detonerat på nätet. Deras dotters död borde inte vara allmän på det viset.

Mest irriterande är gruppens internationella fans, som tror att videon är fiction och skriver kommentarer om hur häftig dom tycker att den är – utan att förstå den bakomliggande verkligheten. Det hela är avgrundsdjupt sorgligt.
[Fotnot: Bandet har nu publicerat en ursäkt och meddelar att intäkterna från låten går till Lisa Holms minnesfond. Det påvisar i alla fall en vilja att ställa saker och ting till rätta, vilket är hedervärt i sammanhanget]

Insåg just att det i dagarna var 20 år sedan som jag såg Kiss för första gången. Deras extremt hypade återföreningsturné gjorde segertåg världen över och i Augusti 96 flögs bandet över från USA till England för en spelning på Doningtonfestivalen, tidigare kallad Monsters of Rock.

Det var en av årets varmaste dagar i England och förutom Kiss, som levererade en maffig show, så fans bland annat Ozzy Osbourne och Sepultura på rostern. Minns nästan hela dagen i detalj, och skulle kunna skriva spaltmeter om det. Men det jag minns allra bäst såhär i efterhand är bussresan från London upp till Castle Donington. Vi blev upphämtade tidigt på morgonen vid Paddington Station av ett 40-tal bussar och tusentals Kissfans stog och spontansjöng Rock and Roll all night i gryningen. Det var mäktig allsång och en riktigt stark känsla av att vara förenade i vår passion. Det glömmer jag aldrig. Den dagen betydde det verkligen något att vara Kissfan.

image

 

 

Gjorde en enkel, anspråkslöst skramlig glamrock-cover på Bowie’s Suffragette City tillsammans med vår trummis Siberg, Otto på Kingside Studios och vår före detta gitarrist Kid. Släpper den nu, för skojs skull, som en liten hyllning till Skövdes Pridefestival där delar av The Gloria Story spelar på lördag.

Lyssna på youtube:

Repat inför framträdandet på Skövde Pridefestival på lördag, som vi valt att kalla ”Filip & Friends” eftersom jag inte har med mig hela mitt band. Sanningen är att jag inte vore något utan Fredrik Axelsson och Gabriella Varini Viotto, som är ”vännerna” bakom titeln. Vi kommer spela akustiskt och elektroniskt. Det blir avskalat, anspråkslöst och enkelt och förhoppningsvis kul! Lite glamrock-covers, lite The Gloria Story och, vem vet, kanske dammar jag av en Zero Kelvin (mitt gamla band) låt eller två, för första gången sedan 2007. 😊

Vi ses!

www.skovdepride.se

 

The Gloria Story

The Gloria Story

Gröna Lund var överraskande välfyllt igår, då sommarens sista månad inleddes med en Whitesnake-konsert bland grönskande träd och mullrande åkattraktioner. Som alltid, då en artist lockat mycket folk till Grönan, fick man kämpa rejält för att tränga sig förbi flaskhalsarna och få en vettig synvinkel mot scenen.

Det är en blandad upplevelse att bevittna David Coverdale med manskap. Jag såg honom senast på Scandinavium 2008 – och redan då hade hans en gång så makalösa röstresurser reducerats till någonslags smärtsamt gnissel, som om rostiga maskindelar skrapade mot varandra i hans inre. Sedan dess har nästan tio år förflutit. Och åren har knappast varit snälla mot honom. Det är en skadeskjuten rockhjälte som kliver upp inför publikhavet på Grönan, obeväpnad, berövad på sin röst. Men han utstrålar genuin glädje och tacksamhet och stundtals är karisman intakt. Dave trivs fortfarande på scenen – något som hans sneda leende och plirande små ögon avslöjar. Men det låter bitvis förjävligt om honom.

Vi bjuds på 90 minuter greatest-hits konsert där några av gruppens främsta låtar levereras och däremellan hela FEM olika, renodlade och långa solopartier då Coverdale lämnar scenen för att hämta andan samtidigt som någon av gruppens virtuoser ensam går loss i övertekniska försök till instrument-onani. Det blir två olika elgitarrsolon samt ett akukstiskt, därtill är det bassolo och slutligen trumsolo. Det är ju meningen att vi ska luras tro att bandets musikaliska storhet förevisas på detta sätt, för det är ett skickligt kompband som vi får höra, men givetvis handlar det om att fördriva tiden och att ge David maximalt med återhämntning mellan numren. Publiken applåderar entusiastiskt men dom utdragna solopartierna är en beklämmande rökridå som ska få oss att glömma frontmannens uppenbara röstbekymmer och behov av vila. Med en så magnifik låtskatt så hade det ju funnits en hel rad pärlor jag hellre hade hört, istället för ännu ett tapping-solo.

Samtidigt så finns en varm uppskattning i publiken. Vi är ju alla medvetna om att det inte är Whitesnake på Monsters of Rock 1983 vi ska få se. Spelreglerna är givna. Vi är ju där för att supporta en barndomshjälte som gör en av sina sista turnéer. Självklart kan alla höra att Davids röst är förlorad, men den är samtidigt tillräckligt intakt för att han faktiskt ska kunna skråla fram något som ger ett avlägset eko från fornstora dagar. Nostalgin står i centrum och därigenom också en viss acceptans för att det inte längre håller så hög klass. Vi är glada att det fortfarande, i viss mån, fungerar – att David trots allt står där på scenen som en av dom sista levade relikerna från en länge svunnen storhetstid. Det är faktiskt ganska rörande. Det placerar Whitesnake i någonslags särställning som gör att vi omöjligt kan jämföra gruppen med andra, yngre band. Det handlar egentligen inte ens om hur det låter. Det handlar om att få se en levande legend, som med ålderns rätt gör lite vad han vill och hur han vill. Och självklart älskar vi honom för det, i all sin defekta charm.

Efter en och en halv timma av härligt uppenbara sexuella anspelningar och metaforer, oförglömliga och svårsjungna hits, kantiga solon och många leenden lämnar jag Grönan och inser att det sannolikt är sista gången jag får se min gamla hjälte. Det känns inte särskilt vemodigt. När en legend blivit tillräckligt stor så accepterar man bristerna. Men nu är det över, i vart fall för mig. Tack för allt, Whitesnake!

 

image

Tänk att det gått 5 år sedan vi firade releasen av vår första platta på ett packat Husaren i Skövde. Det är en kväll jag alltid kommer att bära med mig, då det där med att släppa en skiva kändes som en livslång dröm som uppfylldes. På den tiden var vi något glammigare och pälskragar verkade vara vår grej av någon anledning. En kul, lite naiv period i livet då allt tycktes möjligt – och vägen till världsherravälde tycktes utstakad. Lite samma känsla som jag kan tänka mig att studenterna upplever när det är studentfest på samma ställe, ikväll. 
 

   

  

  

Det känns beklämmande att vi nu räknar Freddie Wadling till skaran av musikprofiler som lämnat oss i år. Jag hör till dom som upptäckte honom sent i livet via fenomenala plattan ”Jag är monstret” och en konsert på Skövde Stadsteater som jag fortfarande räknar bland det bästa jag någonsin sett i stan. Därifrån backtrackade jag hans karriär och fann ett pärlband av säregna alster, höjdpunkter och dalar som berör. Ett unikum var han, musikbranschens varmaste och goaste Quasimodo. 

https://open.spotify.com/track/6Rq9axWZwO79X0fPXRSx75

1 2 3 59

MEST DELAT SENASTE ÅRET

10
Wrestlemania 32
• Comments: 2 • Facebook: 8
6
Farväl Wadling
• Facebook: 6
6
Read me Wrong
• Facebook: 6
6
Dags att rocka hemmaplan
• Facebook: 6

Inlägg

Arkiv